Tufft!

Vår stora lilla kille har det så himla tufft.. 💔 Det var inte så bra att börja skolan som man hade tänkt. Det finns inga leksaker, det är tråkigt.

Han är otrygg. Han gråter varje morgon. Ibland även någon gång genom dagen. 3 veckor. I 3 veckor har vi lämnat honom gråtandes på skolan. Lärarna försöker vara där. Se honom. Men det räcker inte…

Han är inte som andra barn. Han är sin egen person. Han är extremt känslig. Han är uppväxt så. Det är okej. Alla känslor är okej.
Han är inte bortklemad eller bortskämd, utan han är så. En känslig, grubblande liten farbror som behöver trygghet.

Vi kämpar på. Han mest. Det är ganska sällan vi ser den glada spralliga Ture hemma nu.. Han är mest arg, skriker, säger fula ord… Vi bemöter, försöker prata, kramas, okejar.

Jag längtar efter honom. Min glada kloka, stora, lilla kille! Min Ture ❤️

Annonser

Pirrigt.

Här hemma har vi en pirrig kille med känslorna överallt. Imorrn är det dax för första dagen på skolan. Första dagen i förskoleklass🏡

Idag har han och jag haft en heldag på stan. Vi startade med coca cola och chokladboll på fik klockan 09:30. Sen handlade vi keps och ryggsäck. Käkade pizza till lunch. Satt länge och väl på leksaksaffären och lekte med sand. Vi käkade glass innan det var dax för klippning.


Han gick in till frisören Helene som en Monchichi och kom ut som en storkille 😍

Mammas lilla älskade hjärta. Förskoleklass. Snart 6 år. ❤️

Min fina fru ❤️

Min fina fru fyller 40 år imorrn! ST.nu har gjort ett reportage om henne.

Eftersom ST är lite snikig och låser den klockan 21, så läggar jag ut den så här.

Imorrn firar vi livet lite extra ❤️

Rörigt.

Det är rörigt inombords. Lessen, glad, deppig, trött, glad igen osv….

Jag har varit hemma i 3 veckor och semestrat med familjen. Bra väder, mycket mys, lite vila, lite ro. Fullt ös. Hela tiden. Hur mysigt vi än har haft det så är det faktiskt ganska jobbigt att vara hemma hela tiden… Malin gör ett hästjobb nu när hon är hemma i 3 1/2 vecka själv med pojkarna. Jag känner mig nöjd över att vara på jobbet. Det känns skönt att få sakna familjen lite. Att inte veta vad dom gör, hur roligt dom har. Naturligtvis älskar jag min familj, men återigen efter en semester kan jag konstatera att vi är en familj som behöver vara i vardag. Vi fungerar bäst då.

Jag är trött. Så ofantligt trött. Känner mig väldigt sliten. Känns inte som jag får ro någonstans. Hela jag är rörig. Jag får inte ihop huvudet, tankarna, dagarna, rutinerna osv.. Jag är mest bara trött, sur och gnällig. Detta i kombo med en blivande 6-åring som har ett känslomässigt register som med stor variation varierar med en marginal på ca 30 sekunder + en 3-åring som gör allt tvärtemot, vägrar lyssna och är så mycket 3 han kan.

Har en god vän som håller på att förlora sin fru. Cancer. Dryga 40 år. 3 barn. Det är så jävla vidrigt. Jag hatar denna sjukdomen. HATAR!!

Har en annan vän vars sambo gått över till palliativ vård. Cancer. 3 barn.

Livrädd för dom kommande åren över hur vår situation kommer se ut. Livrädd. Allt är så normal igen. Det enda jag önskade när vi satt där i Umeå mitt uppe i behandlingen. Nu när allt är normalt igen så ligger det fortfarande en skugga över livet. Rädslan. Skräcken.

Skillnaden nu och då är att då var det okej att prata om det. Då var det okej att lufta hur man känner. Det är det inte längre. Nu är ju Malin frisk. Nu ska ju livet vara så jävla blommigt och fint och ingen orkar lyssna längre. Och skulle någon lyssna, så vet jag nog inte vad jag ska säga. För jag vet inte vad jag känner, hur jag känner, hur jag mår. Det är så jäkla rörigt. Allt. Överallt.

Cellförändring jag har är kvar. Den växer och frodas. Har tid på sjukhuset 13/8. Då ska vi prata om hur det ska behandlas. Kirurgiskt eller inte.. Jag vet att det inte är cancer men det är så jävla jävligt ändå..

Alla timmar..

.. jag skrivit. Tänkt. Formulerat. Tänkt om. Formulerat om. Lämnat synpunkter.i ärlighetens namn vet jag inte hur jag lyckades få ihop allt medans Malin hade cancer, jag utmattningsdepression, behandlingar, familjen. Livet. Men jag fick ihop det. En anmälan till IVO om allt som varit galet med Malin under alla år. Igår kom beslutet. IVO kritiserar VC och Ortopeden på sjukhuset.





6 sidor av beslut. Över 11 år med smärtor. Någonstans känns det som en liten upprättelse. Dom HAR gjort FEL. Dom HAR fördröjt diagnosen. Det har varit 4 utredare och läkare inblandad i processen från IVO´s sida, så det är inget som hastats ihop. Alla journal är genomsedda. Även sånt jag inte fått åtkomst till. Dom har tagit med allt jag skrivit, alla synpunkter jag lämnat. Nu är det bara att hoppas att VC och Ortopeden tar sitt förnuft tilll fånga och ordnar till det här. Detta ska INTE behöva drabba andra familjer. Bättre att lägga lite mer pengar och energi på saker som KAN vara farliga än att bara fördröja, misstro och skita i det!