Lösenordsskyddad: Ok-stämpel i rumpan!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Morgonmys!

Frun sover och jag har lilleman sovandes på bröstkorgen!
Nånstans är det svårt och förstå att livet är så här nu.. Så här fantastiskt mysigt!!
Ska njuta livet av mig så länge Malin är hemma för nånstans tror jag att det inte kommer bli riktigt samma när hon börjar jobba igen! Då blir det en ny omställning och förmodligen lite jobbigt tills man kommer in i dom nya rutinerna.
Egentligen skulle hon ha börjat jobba imorrn men vi får ha henne hemma ända tills den 7/1, vilket innebär att vi har en hel massa mys kvar 🙂

Skarv…

Tog bort dom två sista tejpbitarna från snittet idag och det ser inte bra ut eller jo det gör det väl, snittet ser helt okej ut hela vägen fram till slutet på höger sida. Där ser det ut som dom inte riktigt fått ihop det… Det ser ut som det har varit lite för mycket ”under”mage för och få ihop det med ”över”magen. Som ett pussel där sista biten inte riktigt passar! Tokigt!

Dessutom är jag ju ärad med en så kallad ”hormonrand” på magen, så med den och snittet ser jag nu ut som värsta djävulsdyrkaren med ett uppochnervänt kors på magen.. Haha! 😀
Men vad gör det? Det bästa som hänt har ”pajjat” min kropp så det gör inget 🙂

När allt landar!

Nu har lilleman varit hos oss i nästan 3 veckor. Det är fortfarande 1 vecka kvar tills han egentligen skulle komma. Nu är jag oändligt tacksam att han kom när han kom även om det blev en chock utan dess like!
Nu börjar dock allt och landa, allt det jobbiga! Från första chocken när vattnet gick en månad förtidigt, till att ha honom hemma i soffan med magknip och inte kunna göra något.
Han är underbar. Han är det bästa som någonsin har hänt, så detta inlägg får inte missupfattas.
Att inse att jag missade min sons födelse och då va det ändå mig han bodde i, tar mer än vad man anar. Att ladda för att föda barn på ”vanligt vis” och tillslut hamna i operationssal med en nål i ryggen, till ingen nytta, för att sedan sövas och missa när vår son föds och även hans första timmar i livet. Bara där är det 3 ”smällar” på en gång som jag inte alls va beredd på.
Att sen hamna på prematuren i 9 dagar (vilket iofs visade sig vara bra eftersom vi fick en väldigt bra och trygg start på våra liv tillsammans) va ju inte riktigt vad vi hade räknat med heller och även om det va bra, så va det inte riktigt som vi hade tänkt/planerat.
Att komma hem med världens bästa bäbis och komma in i babybluessvängen är inte heller riktigt vad nån säger men som händer, och det är inte roligt.
Att känna sig fullkomligt värdelös för man inte kan hjälpa när det kommer magknip, kräkningar, röda rumpor och allt det andra som hör bäbisar till.
Att komma hem och inse att JAG HAR INGEN ANING VAD JAG HÅLLER PÅ MED!! Ja herregud vilken grej.
Just nu lutar jag mig tillbaka på ren blöja, mätt, närhet och soven.

Men jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så otillräcklig. Så fumlande. Så förvirrad. Så livrädd.
Men det blir bra tillslut.
Han är det bästa, han och Frun!
image