Hem.

Nu längtar vi hem. Hem till vårat kaffe, sängen, vårat ”sunk”.

Jag är så slut, så sjukt slut. Barnen tar all energi och jag håller knappt ihop längre.
Malin är oxå slut. Barnen är oxå slut. Vi är en knäckt familj i en ny stad, fast i rutiner och tider vi inte valt själv.

Jag vill åka hem nu!

Hem ❤️

Vi är inte en familj som ska vara borta. Vi är hemmamysare. Pojkarna är nöjd över en tripp till en lekpark. Och jag oxå.

Men nu är det snart klart.

Imorrn ska vi på kalas. På torsdag ska vi städa och tvätta. Sen är det fredag och då ÅKER VI HEM 🏡❤️

Annonser

Äggdag ❤️

För 3 år sedan var vi i Umeå i ett helt annat ärende ❤️

För 3 år sedan tinades han upp, stoppades in och bestämde sig för att stanna.

Tacksamheten över detta är oändlig ❤️

Jag har aldrig mött en vildare själ!

Han är vårt älskade lilla kaos, då, nu, för alltid! ❤️

Glad Äggdag älskade, älskade Folke ❤️

Saknad.

Det är så mycket som måste bearbetas, gå igenom och sorteras ut.

Det var ju ”bara” ryggskott.
Det var ju ”bara” en godartad tumör.
Det skulle ju ”bara” vara ett knasigt ben.

Nu sitter vi här. Med ett obrukbart ben. En ovanlig cancer. En cancer som klassas högst på den listan över aggressivitet.

Jag saknar min fru. Jag saknar mina barn. Jag saknar mig själv. Jag saknar att vara ensam. Jag saknar att inte vara med. Jag saknar mitt tålamod, min ork och min energi.
Jag saknar ryggskotten.

Man ska inte tänka så här, men OM jag kunde vrida tillbaka klockan, så skulle jag göra det. Utan att blinka.

Jag saknar den normala vardagen. Den när Malin kunde ta barnen och dra iväg. Den, där jag mådde bra. Den, innan kraschen. Innan cancern.
Den tiden är förbi, jag vet. Men om jag fick önska så skulle allt vara bra igen. Normalt. Som det var.

Nu kan jag inte se framåt. Jag orkar inte. Jag lever, dag för dag.
Rädslan att se framåt. Rädslan över döden. Rädslan att bli ensam. Rädslan över att bli änka.
Rädslan att pojkarna ska förlora en av sina föräldrar.

Så sjukt jävla rädd. 💔

”Åka hem”

Så fort vi ska sätta oss i bilen säger Folke -Åka hem?
Så fort vi stannar bilen säger han -Hemma?
Han vill åka hem. Han vill vara hemma. Och han är inte ensam. Vi längtar alla hem. Mycket.


Vardagen flyter på hyfsat här uppe, men inget är som hemma.

Jag hoppas för mitt liv att vi någon gång kommer förstå varför vi behöver gå igenom det här? Vad är meningen med det? Av vilken anledning ska vår familj straffas på detta vis? Varför ska våra barn inte bara få vara barn? I en lyckligt ovetande bubbla.
Alla dessa varför…

Dagen som läggs i ”bra minnen”-lådan ❤️

Fantastiskt mysig dag ❤️

Lite strålning, lite lek på lekterapin, lite sovning, lite provtagning, lite strålning, lite handling, lite middag, lite Ikea och lite sova igen!!

Ger en stor eloge till personalen på strålningen som helt inkluderar och bemöter Tures nyfikenhet. Idag fick han sitta med vid ”spakarna” under strålningen! Nått inte många får. Han följer med Malin in och ser till att hon ligger rätt i maskinen.

Och sen, lekterapin! Vilket ställe, vilken personal, vilka familjer!

Tacksamhet och ödmjukhet! ❤️