Då börjar vi igen…

Rutinlappen uppdaterad. Schemat ifyllt. Matlistan planerad. Veckohandling avklarad. Frågepappret utskrivet och sitter i pärmen. Väskorna står startredo i källaren.

På tisdag bär det iväg igen… Näst sista gången!! Förstå, näst sista gången!!!

Vi har haft en bra dag idag. Mycket bus, tid och energi från oss båda vuxna. Det är sån otrolig skillnad på Malins hög och lågdagar. Lite skönt att veta att mitt i allt detta så kompletterar vi varandra fortfarande. När livet bara går på överlevnad, så stannar man inte upp och reflekterar på sånna saker. Men vi får det att funka, tillsammans, fortfarande. Och det känns otroligt skönt att veta nu när vi kommer gå in i 2 veckors kaos igen.

Imorrn har vi en mysig dag framför oss. En dag mitt i arslet av ingenting. Bland traktorer och andra stora häftiga fordon, med fina vänner 🚜 Ska bi fabulöst mysigt.

Nästa helg är dock obokad. Detta måste ordnas under veckan då vi behöver vara ”ur vägen” hemifrån, men ändå nära om det händer något..

Det ska bli så otroligt skönt när detta är över. När vi någonstans kan börja leva ett hyfsat normalt liv igen. När vi har energi och kraft, båda två. Som det är nu går ingen av oss på halvfart ens..

Annonser

En liten bit av VI.

Om så bara för 2 timmar, så har vi haft det helt fantastiskt ikväll. Vi har busat, härjat, lekt, myst och kramats.

Ture och Malin hade kudde kuddkrig. Jag och Folke satt och myste. För att två sekunder senare vara i full fart med att härja igen.

För 2 timmar var livet, som innan ❤️

Kaos, kärlek och bus ❤️

Blåsa på!

Igår pratade jag med Annika. Malins (vår) fantastiska kontaktsjuksköterska. Kollade läget med kommande behandling och om dom tänker ändra något, då det var det Sundsvalls sjukhus sa. Men, det enda som kommer ändras är att dom sänker dosen en yttepytte aning. Det är fortfarande samma cytostatika, under lika många dagar och dom kommer INTE lägga på någon behandling. Detta kommer heller inte påverka återfallsrisken!!

Annika sa att dom var inne på samma spår som Malin. Att nu dammar vi på och får skiten överstökad och hon får väl bo på Sundsvalls sjukhus mellan dessa behandlingar då!! Hon ska bli klar!!

Malins benmärg har börjat tagit rejält med stryk så därför blir hon så dålig.. Och det kommer inte bli bättre efter denna eller den sista behandlingen. Men det är 2 kvar. 2 omgångar, sen är vi i mål. Färdig. Finito. Done!

Den praktiska stressen.

Med en cancerdiagnos är det inte bara det inre som blir i kaos. Det är allt det andra oxå.

Jag som är extremt praktiskt lagd måste hela tiden ligga steget före. I allt. Hela tiden. Inget får lämnas åt slumpen.

Här är det jag kommer på nu som, rent praktiskt, alltid finns och måste fungera.

  • Bilen är aldrig tom på bensin. Det finns alltid så mycket bensin så jag akut kan köra till Umeå.
  • Det sitter en lista på kylen med pojkarnas tider och rutiner..
  • Det finns alltid minst 3 dagars matlådor till Folke i frysen. Eftersom han inte kan äta allt, så är det garderat.
  • Det finns aldrig mer än 1 maskin tvätt.
  • Det står 2 halvpackade väskor i källaren med saker som är måsten om vi måste åka akut någonstans.
  • Kläderna ligger vikta på sina platser i garderoben om jag i akut läge måste packa.
  • Bilstolar finns i några bilar, så barnen kan bli hämtade/lämnade på förskolan.
  • Det är två necessärer packade i badrummet.

Det här är bara några av dom saker, som rent praktiskt måste finnas.

Så det är inte bara det inre som måste hållas i schack, det är allt runtomkring oxå…

1 av 3.

1 av 3 får cancer, men alla drabbas.

Det är cancerfondens reklam på tvn. Den är så sann. Alla drabbas verkligen. Det är familjen, vänner, arbetsplatser som drabbas.

Bara i vår familj är det många som delar vår oro, vår sorg, vår glädje, vårt hopp. Det går inte att beskriva hur många som är ”drabbade” i vår närhet. Inte bara dom närmsta, utan precis alla har blivit berörda, drabbade.

Många runt om oss har fått ett litet uppvaknande och älskar lite mer, kramas lite oftare, skiter i dammtussarna lite oftare.

I vår familj försöker vi hålla ihop. Inte bryta ihop.

Det är så många saker som försvinner när man får höra orden ”Du har cancer”. Tryggheten, stabiliteten, glädjen, hoppet. Allt försvinner. Det är verkligen som om någon drar bort mattan under fötterna. Hela världen sätt i gungning. Efter några veckor blir det vardag. Oron, ångesten, läkarsamtal, möten, sjukhustider som ska passas. Det blir ett heltidsjobb att ha cancer, men utan tid för återhämtning eller tid att andas. För oron bara mal, och mal, och mal, och mal… Det som en gång var vår lägstanivå, blir vår högstanivå. Sakta kryper det på att detta är vår vardag och att det är okej att skratta ibland. Även om det alltid ligger så stor klump i magen.

För mig är det värsta oron. Den äter upp mig inifrån. Jag är livrädd för dom kommande 10 åren. Oron går inte att stänga av. Den går inte att ”mindfullnessa” bort. Den finns alltid. Jag vaknar på morgonen orolig, jag somnar på kvällen orolig och jag vaknar på nätterna, orolig. Eftersom jag är orolig, blir barnen orolig. Barnen, våra älskade små barn. Det är dom som hamnar i kläm. Jag vet att jag är orolig. Dom vet att det är nått konstigt, men har inte lärt sig orons svåra väg än.

Våra familjer. Alla blir drabbade.

Trygghetssystem försvinner. Alla människor reagerar olika. Och det är okej. Vi har full förståelse att man inte vad man ska säga, hur man ska bete sig eller hur man ska säga. Jag förstår att det är en situation som inte alla kan handskas med, på samma sätt som jag skulle ha gjort. Det är okej. Man får känna, tycka och tänka som man vill. Det är okej. Men finns det någon osäker själ därute, så räcker det med ett sms med ett Hej. Det behövs inte mer. Man är alltid (om inte Malin är neutropen) välkommen att komma hit, dega ner sig i soffan och dricka kaffe. Det vår familj är drabbad av, smittar inte. Och vi är hyfsat normala fortfarande ❤️

Tryggheten om framtiden har flugit sin kos. Jag och Malin ska leva tills döden skiljer oss åt. Just nu känns dom lovorden för nära. Döden är alltid hägrande över mig. Detta är oxå tankar som kommer helt naturligt, ärligt och hårt. Dom måste komma och dom måste försvinna. Vi ska bli gamla och gaggiga tillsammans. Men oron över döden hänger som ett moln över mig vissa dagar.

Cancer och döden. Två hårda ord som man inte får säga, prata om. Men det är ord man MÅSTE prata om. Jag måste prata om det för att inte göra det så ”farligt”. Ju mer jag ältar, pratar och ältar lite till, desto mindre innebär orden rädsla och oro..

Att få ett cancerbesked blottar hela ens inre. Det går inte att skjuta undan känslor och tankar. Allt kommer till ytan och där ligger det. Cancer. Jag hatar cancer. Jag hatar vad cancer gör mot människor. Jag hatar vad cancer gör mot min familj.