Tröttheten har anlänt..

Det har varit på gång sedan vi kom hem i torsdags. Idag attackerade den med full effekt.

Tröttheten.
Den förlamande tröttheten.

Jag somnade 22:30 igår, sov till 06:00 imorse.
Fick barnen på förskolan.
Fick i mig frukost.
Somnade 09, sov till 11.
Klev upp och var med på ett 15 minuter långt möte (hemma) med en arbetsterapeut, åt lunch.
Somnade 12 och sov till 13:45.
Hämtade pojkarna, åkte till VC med Folke.
Hem och göra middag.
Natta barn.
Cyklat 15 minuter.
Duschat.
Nu är klockan 20:20 och jag tror jag ska lägga mig och sova igen…

Jag är inte lat.
Jag försöker att finnas.
Jag andas.
Jag sover.
Jag bearbetar.

Annonser

Rädslan.

Undra om rädslan någonsin kommer försvinna??
Med den sortens cancer Malin haft så är det inte så enkelt. Det går inte bara att ta ett blodprov så vet man. Det är ju den ”tysta cancern” hon haft.
Det var inget som syntes, kunde kännas eller (tydligen) märkas, trots alla turer på VC och sjukhus.

Nu har hon fått en knöl i nacken.
Tröstande ord som; det är bara mjukdelar där. Hjälper föga när den sortens cancer hon haft finns i två varianter, mjukdelar eller skelett.
I vilket fall var vi på VC idag och la om Piccen och passade då på att fråga sköterskan, som i sin tur hämtade läkaren, som i sin tur tyckte att det var lika bra att åka upp på onkologen här hemma.
Sagt och gjort. Upp på sjukhuset. Prover togs. Knölen kändes på av två läkare. Dom undrade när hon hade återkontroller med röntgen. Läkaren ska ringa om 3 veckor och lägga till nacken på röntgenundersökningarna om knölen är kvar. Det dom misstänker nu är en reaktion på kortisonet hon fått i sina kurer.

Sen vetskapen att Malin blivit felbehandlad i så många år, gör ju att jag har taggarna utåt, hela tiden. Så fort jag (vi) har med Sundsvalls sjukhus att göra är jag på min vakt. Dessutom ”erkänner” dom att dom inte har den kompetensen som behövs för Malins cancer.

I Umeå tog dom en extra undersökning för att en läkarstuderande kände något i storlek sandkorn under hennes arm. Här hemma skakar dom bort en knöl som är 2*3 cm.
Nu tror jag inte att knölen i nacken är något farligt, men vad tusan vet man. Hela den här jävla cancersoppan har ju varit unik/ovanlig på alla sätt och vis..

Jag överreagerar förmodligen men vad kan jag göra?
Jag blir rädd. Jag är rädd.

Utslag.

Jag har en uppsjö utslag på min kropp.. Har inte räknat dom men nog är det iaf över 20 aktiva ”brännmärken”.
Jag har haft dom av och till i några år så jag är inte speciellt orolig över dom, men nu ter dom sig lite mer aggressivt och det känns som dom brinner.. Dom gör så jävla ont. Minsta lilla tyg mot och det gör ont som fan. Detta är ju lite irriterande eftersom dom flesta sitter på ställen jag gärna vill ha kläder på.

Det här är standardstorlek men dom pendlar mellan 0,5 cm till 3 cm i diameter. Börjar som en liiiiten prick och blir som ett ilsket rött brännmärke efter 3 dagar, för att några dagar senare blekna och försvinna…

Det är inte stressutslag. Dom jag får som är relaterad till stress ser ut så här:

Vet inte riktigt vad jag har åkt på men är iaf tacksam att läkaren skickar en remiss till hud för att jag ska få gå till botten med dom. Nu är det bara att hoppas att jag får en tid när jag har några aktiva prickar på g.. Men med Västernorrlands landsting så får jag väl en tid i maj… Typ.

Jag vet inte vad jag går på.

Den förlamande tröttheten börjar komma ikapp. Min kropp är så trött. Huvudet rörigt och kroppen trött.
När jag lägger Ture och ska försöka ta mig upp krävs det varje uns av energi i kroppen för att ta mig upp igen. Hjärnan gör att jag inte kan sova och kroppen har satt stopp.

Jag önskar det fanns någon som kunde knäppa med fingrarna så blev allt bra.

Det går inte att sova bort tröttheten. Det går inte att aktivera bort tröttheten. Det går inte att prata bort tröttheten. Jag vet inte hur jag ska göra för att sluta vara så orkeslös. För att hitta energin och viljan igen.

Jag vill springa. Mitt huvud säger åt mig att springa. Men innan jag ens fått på mig skorna så är kroppen så trött att den bara säckar ihop..

Tack och lov har Malin haft två bra dagar, trots behandlingen, så helgen har gått mycket lättare än vad jag väntat mig.
Men jag längtar så tills hon är pigg. Då jag kan få vila. På riktigt.
Hur det än är, så den enda jag lämnar barnen till utan en minsta tanke på dom, är Malin.
Jag är inte orolig för barnen när vi har haft barnvakter, men det är alltid en ”tankeverksamhet” när inte vi är med dom.

Jag vet inte längre vad jag går på. Vad som faktiskt får upp mig ur sängen. Vad som får mig att ens andas.
Jag är så trött.

Halloween.

Överallt på alla sociala medier läggs bilder ut på spökjakter, trevliga middagssammankomster, bus eller godis osv..

Här hemma försöker vi bara överleva.

Jag tänker mycket (och får dåligt samvete) på vad barnen missar. Vad dom går miste om i denna cirkus..

Jag försöker hitta en tröst i att det kommer inte alltid att vara så här. Vi kommer komma tillbaka!