Träning, träning, träning…

Jag har lämnat och hämtat pojkarna på förskolan i stort sett varje dag sedan Folke oxå började. Malin har bara behövt se till att göra sig själv klar och komma iväg på jobbet. Barnen, kläder och packning har jag oftast (kan nästan stäcka mig till att säga alltid) fixat.

Nu står vi inför en stor förändring. Malin kommer att lämna och hämta pojkarna varje dag + att jag kommer behöva ha tid på mig på morgonen då jag inte kan jobba i pymme eller ”raggarduschad”.

Idag var första morgonen jag skickade iväg familjen till förskolan utan att jag var med.

Analysen av morgonens kaos (nu var det första gången så jag tänker inte lägga så mycket vikt i det) är att det är en ganska lång väg kvar tills jag oxå kommer hinna göra mig klar… ☺️

Annonser

Brillor 👓

Ture har klagat på huvudvärk i flera månader, av och till. Så när det var dax för 5-årskontrollen gjordes en synundersökning. Mycket riktigt, som vi misstänkt, så ser han dåligt. Vi fick en remiss skickad till ögonmottagningen och skulle bli kallad i februari.

I måndags lämnade jag pojkarna som vanligt på förskolan. Vid 9 ringde telefonen. Kvinnan från ögonmottagningen meddelade att det fanns en tid klockan 10 samma dag annars skulle vi få en kallelse i slutet på februari. Kastade på mig duschen medans Malin ringde förskolan och meddelade att jag skulle hämta Ture.

Väl uppe på ögon tog allt sån himla tid. Det var undersökningar, svidande droppar, väntan, mer svidande droppar, ännu mer väntan, ännu mer undersökningar för att tillslut konstatera att Ture behöver glasögon, på heltid. Kanske inte exakt det arvet jag vill dela med mig av, men så blev det.

Vi var på ögon i över 2 timmar. Inte en enda gång gnällde Ture. Inte en enda gång. Trots att lunchen blev en timme senare än vad han är van vid. Trots att han fick svidande droppar i ögonen. Trots att han fick göra lite konstiga och lite obehagliga undersökningar. Han är helt otrolig denna lilla kille. Han lyssnade på doktorn, han gjorde som hon sa, han satt stilla under undersökningarna, han svarade, han var trevlig. Jag blir lika förvånad varje gång vi hamnar i situationer, där JAG skulle vara lite vaksam, och han bara följer med. Han är en otrolig lite kille!

Vi har pratat ganska mycket här hemma om han förmodligen kommer få glasögon. Så inget konstigt med det. Han var nästan lite stolt. Han berättade för fröknarna på förskolan, i positiv anda, att han skulle få glasögon. Och att han måste ha dom hela tiden ”inte som fröken L, utan som fröken E” (fröken L har läsglasögon och fröken E på heltid).

Igår hämtade vi honom lite tidigare på förskolan för att prova ut bågar och skicka efter brillorna. På kocken C´s inrådan gick vi till Smarteyes. 10 minuter senare var vi klar. Snabbt och enkelt. Han kommer bli så snygg OCH stor!

Vill höja vårat fina land lite. Eftersom vi kom från ögonmottagningen med ett recept, så fick vi ett par glasögon GRATIS! Och vi behövde bara betala 750 kronor för det extra paret vi beställde (han är bara 5 och vi har en vild lillebror så det vara lika bra att gardera sig med 2 par). Förstå, GRATIS!!

Efter brillprovning så tjavade vi iväg och fikade. Han är så härlig att prata med. Lyssna på. Han är otroligt klok, smart. samtidigt väldigt mycket 5-6 år ❤️

Kampen 🤼‍♀️

Vi har en tyst kamp här hemma. Vi pratar inte om det, vi nämner det inte, vi diskuterar det inte.

Några gånger i veckan sker det. Malin gör, jag gör om.

Kampen har hållit på i månader, år. Vi kommer aldrig vara överens, vi kommer aldrig nå en kompromiss. Detta är en livslång kamp. Likväl som vi lovat att älska varandra tills döden skiljer oss, så kommer även denna kampen vara.

Vi har en tyst överenskommelse att vi inte kommer vara överens.

Malin skruvar upp elementet i sovrummet. Jag stänger av det.

Livet. Så som det ska vara. Lite kamp. Lite tjafs. Lite gnat. ❤️

Migrän 🤯🤕

Så sjukt ont i huvudet. Mår illa. Ljuskänslig. Extremt slut i kroppen. Vill sova men idag har jag haft för ont.

Har bytt min ”hjärnmedicin” så egentligen kan jag inte ta min (Malins) cocktail av tabletter. Man får tydligen inte äta den ena om man tar den andra… Men vad tusan gör jag då? Det är bara att äta och hoppas att jag över lever helgen.

På måndag måste jag dock ringa VC och få någon ordning så jag får egna tabletter mot migränanfallen. Eftersom dom alltid kommer så lägligt när helgen kommer så har ju VC aldrig öppet, så jag kommer ihåg att ringa.

Övrigt då?

  • Jag längtar till mitt nya jobb.
  • Ture måste till ögon (ska få tid i februari) då det visat sig att han ser ganska illa på ena ögat och har huvudvärk väldigt ofta.
  • Folke har återhämtat sig efter magsjukan. Äter heeela tiden, så han får ont i magen för han äter för mycket.
  • Malin hon kämpar på. Hon ska gå upp i tid på jobbet. Åka slalom på sportlovet. Och tränat i bassäng. Varje dag är det något nytt hon klarar av, kämpar sig igenom, släpper sin rädsla inför. Hon är duktig, stark och min ❤️

Det gnager.

Oron gnager fortfarande konstant 🖤

Varje suck, stånk eller stön från Malin så går blodtrycket upp. Vart har hon ont? Hur gör det ont? Är det en ny eller gammal smärta?

Varje host, nys, magsmärta. Varje reaktion från Malin så blir jag på tårna. Jämt, 24 timmar om dygnet. 7 dagar i veckan. Det släpper aldrig. Det sitter fastetsat i mig. Att se/höra en reaktion innan den ens kommer.

Det sliter. Oron sliter.

Nu står vi ju där. Färdiga. Livet börjar återgå till nån form av ny normal.

Vi ska vara glada. Nöjda. Se ljuset i livet. Men inget vill riktigt till sig.