Inte tillräckligt sjuk i huvudet.

Så. Då är jag helt avskriven från affektiva. Jag ”uppfyller inte kriterierna” enligt chefsläkaren (som aldrig träffat mig. och min underläkare som träffat mig två gånger). Med andra ord är jag inte lika sjuk i huvudet längre.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så länge som jag har härdat ut för att få komma till en psykolog. Få hjälp. Få någon som kan hjälpa mig att få ordning på huvudet.

Nu är jag remitterad tillbaka till vc. Till kuratorn som aldrig har tid. Till läkarna som i alla fall får ringa upp till affektiva för att veta vad dom ska ge mig för mediciner.

För sex veckor sedan skulle jag genomgå en omfattande utredning för att ta reda på om jag är bipolär. Sex veckor senare är jag frisk. Det går fort mellan varven..

Annonser

Trygghet mot kunskap.

Jag och Malin har stått inför ett svårt föräldraval. Vi valde oss ifrån den närmsta förskoleklass-skolan för att vända oss till en skola med bäst utbildningssätt, driv och engagemang.

Ture skulle bli den enda från sin förskola som gick till denna skolan…

Jag och Malin har funderat på varsitt håll om vi verkligen gjort rätt beslut. När vi väl formulerat våra tankar och började prata var vi överens om att nä, vi har inte tagit rätt beslut.

Med tanke på det jävliga året vi har bakom oss, så kan vi inte slita Ture ifrån tryggheten med sina kamrater.

Vi väljer trygghet framför kunskap.

Så tacksam att det gick att ordna. Att Ture får börja med sina kompisar, på samma skola. Sen att det kommer bli stökigt med lokalflyttar, det får vi ta.

Nu, har vi gjort om och gjort rätt!!!

Ja, vad säger man…

Tufft. Livet är så sjukt tufft.

Bakslaget vi väntat på har kommit. Malin mår inte bra. Kuratorn som jag fixade i början av resan har 45 minuter varannan månad. Det lixom räcker inte. Har ringt och väntar på besked om kurator via onkologen.

Jag förstår att Malin mår dåligt. Hon har haft en sjukdom som kunnat ta hennes liv. Hon började jobba 2 månader efter avslutat behandling. Hon har planerat sin begravning. Nu ska hon vara så jävla glad, lycklig och tacksam att hon lever. Livet ska lixom flyta på som vanligt.

Men, inget är som vanligt. Malin har gått igenom en helvete. Hon har kämpat för sitt liv.

Jag förstår att Malin är tom, trött och blank. Orkeslös, energilös osv… Det är väntat. Blir bara så jävla förbannad när jag hade förberett så stödet skulle finnas när detta kom och nu gör det inte det…

Jag är trött. Dom två vuxna i familjen sliter på sina egna vis. Dom två små i familjen sliter på sina vis dom också.

Folke är snart 3 år. 3 år. Med allt vad som följer en treårings humör och känsloregister.. Herregud, vilken period.

Ture han är blivande 6:åring. Med attityd, känslorna utanpå kroppen, skiftar från glad till förtvivlat arg på ungefär 2 sekunder, medans vi desperat försöker förstå vad som hände..

Dom är fortfarande dom bästa som finns, men det går inte att säga att livet är smärtfritt med två små ”fas”-barn. Men eller utan trauma i bagaget, för föräldrarna…

Jag skulle vilja sova. Tömma huvudet. Inte bry mig. Bara få vara. Andas.

Jag älskar min familj, men fan vad livet är tufft nu…

Det är inte över.

2017. Alla blåa streck är möten, telefonsamtal, inläggningar, cytostatika, strålbehandling, provtagningar osv… 2017, vilket jävla år. Nu är det 2018 och tacksamheten över att vi lever, allihopa, är oändlig. 🌟 Har vi klarat 2017, klarar vi allt, tillsammans ❤️

Det kommer aldrig gå över. Men för varje dag bleknar alla smärtsamma minnen lite mer. Men rädslan. Den finns kvar. Den bleknar inte det minsta.

Minnena blir lite mer diffusa, suddiga och i många fall kommer jag ihåg glädje i all soppa. Skratten med sköterskorna. Den ”hopplösa” blicken i Malins ögon när hon hörde vågen komma farandes i korridoren. Lugnet att gå i en tom korridor genom hela sjukhuset på kvällarna på väg till hotellet.

Det svarta, sårade, skadade är oxå kvar, men inte lika skarpt längre. Förtvivlan, hopplösheten, tomheten.

Rädslan. Den är fortfarande lika skarp. Lika hård. Lika förlamande. Den har eskalerat. Så fort någon i familjen har ont, så har dom cancer och kommer att dö. Nej, jag vet att det inte är förnuftigt att tänka så, men det är så man blir när cancern har knackat på. Den mer eller mindre vägrar lämna oss (mig) ifred. Rädslan är konstant. Närvarande. Jag är på tårna hela tiden. Minsta ny grej på Malin så börjar tankarna att snurra igen. Fort, länge. Pulsen ökar. Fight-or-flight response, sätter in och överlevnaden tar över. För allt. Från en nysning till en smärtexplosion.

När man möter cancer, blir man aldrig fri från den. Aldrig! Spelar ingen roll hur friskförklarad man kan bli. Man blir inte fri den…

Fuck jävla satans skit-cancer.

Rutiner.

Nu har jag jobbat ett tag. Börjar hitta mina egna rutiner, sätt att göra saker på. Komma in i jobbet. Jag trivs så otroligt bra. Alla är kollegor är så fina.

Däremot så är jag så trött. Så himla trött. Frågar samma saker flera gånger hemma. Kommer inte ihåg svaren. Trött i huvudet. Spelar ingen roll hur mycket/lite jag sover, så är jag trött, ofokuserad, okoncentrerad… Inget minne. Ingen energi. Ingen ork.

Livrädd att det ska barka iväg igen. Vet inte hur jag ska få stopp, för jag kan lixom inte dra ner på aktiviteter. Jag är på jobbet eller hemma. Tränar en gång i veckan. Lägger mig i tid. Sover hyfsat. Sover 7-8 timmar varje natt.

Vad ska jag dra ner på?