Ja, vad säger man…

Tufft. Livet är så sjukt tufft.

Bakslaget vi väntat på har kommit. Malin mår inte bra. Kuratorn som jag fixade i början av resan har 45 minuter varannan månad. Det lixom räcker inte. Har ringt och väntar på besked om kurator via onkologen.

Jag förstår att Malin mår dåligt. Hon har haft en sjukdom som kunnat ta hennes liv. Hon började jobba 2 månader efter avslutat behandling. Hon har planerat sin begravning. Nu ska hon vara så jävla glad, lycklig och tacksam att hon lever. Livet ska lixom flyta på som vanligt.

Men, inget är som vanligt. Malin har gått igenom en helvete. Hon har kämpat för sitt liv.

Jag förstår att Malin är tom, trött och blank. Orkeslös, energilös osv… Det är väntat. Blir bara så jävla förbannad när jag hade förberett så stödet skulle finnas när detta kom och nu gör det inte det…

Jag är trött. Dom två vuxna i familjen sliter på sina egna vis. Dom två små i familjen sliter på sina vis dom också.

Folke är snart 3 år. 3 år. Med allt vad som följer en treårings humör och känsloregister.. Herregud, vilken period.

Ture han är blivande 6:åring. Med attityd, känslorna utanpå kroppen, skiftar från glad till förtvivlat arg på ungefär 2 sekunder, medans vi desperat försöker förstå vad som hände..

Dom är fortfarande dom bästa som finns, men det går inte att säga att livet är smärtfritt med två små ”fas”-barn. Men eller utan trauma i bagaget, för föräldrarna…

Jag skulle vilja sova. Tömma huvudet. Inte bry mig. Bara få vara. Andas.

Jag älskar min familj, men fan vad livet är tufft nu…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s