Hösten gör sitt antågande…

Likaså ångesten och mörkret i själen. Dom sömnlösa nätterna. Dom tålamodslösa dagarna. Känslan att inte orka, något, hela tiden. Tröttheten. Yrandet. Minnet.

Jag vet att det kommer. Jag vet att det bara är att härda ut. Jag vet att det bara är att sortera vad jag MÅSTE, vad jag bör. Inte det jag vill, för jag vill inget.

Sova. Vila. Tömma huvudet. Återhämta mig. Det är det som är lösningen.

Sover gör jag inte. Vila går inte. Huvudet är för fullt för att tömma. Återhämtningen är obefintlig.

Jag traskar i snabb takt på samma stig som för 2 år sedan men nu finns det verkligen inget utrymme till att tappa det helt.

Jag kliver upp strax före sex med barnen 6 av 7 dagar i veckan. Jag är mamma innan det är dax för jobb. Jag är arbetskamrat. Sen är jag mamma igen. Sen blir jag städerska/ihopplockare. Sen är jag sömnlös.

Jag är varken jag, eller fru.

Sen börjar allt om igen..

Annonser

Rörigt.

Det är rörigt inombords. Lessen, glad, deppig, trött, glad igen osv….

Jag har varit hemma i 3 veckor och semestrat med familjen. Bra väder, mycket mys, lite vila, lite ro. Fullt ös. Hela tiden. Hur mysigt vi än har haft det så är det faktiskt ganska jobbigt att vara hemma hela tiden… Malin gör ett hästjobb nu när hon är hemma i 3 1/2 vecka själv med pojkarna. Jag känner mig nöjd över att vara på jobbet. Det känns skönt att få sakna familjen lite. Att inte veta vad dom gör, hur roligt dom har. Naturligtvis älskar jag min familj, men återigen efter en semester kan jag konstatera att vi är en familj som behöver vara i vardag. Vi fungerar bäst då.

Jag är trött. Så ofantligt trött. Känner mig väldigt sliten. Känns inte som jag får ro någonstans. Hela jag är rörig. Jag får inte ihop huvudet, tankarna, dagarna, rutinerna osv.. Jag är mest bara trött, sur och gnällig. Detta i kombo med en blivande 6-åring som har ett känslomässigt register som med stor variation varierar med en marginal på ca 30 sekunder + en 3-åring som gör allt tvärtemot, vägrar lyssna och är så mycket 3 han kan.

Har en god vän som håller på att förlora sin fru. Cancer. Dryga 40 år. 3 barn. Det är så jävla vidrigt. Jag hatar denna sjukdomen. HATAR!!

Har en annan vän vars sambo gått över till palliativ vård. Cancer. 3 barn.

Livrädd för dom kommande åren över hur vår situation kommer se ut. Livrädd. Allt är så normal igen. Det enda jag önskade när vi satt där i Umeå mitt uppe i behandlingen. Nu när allt är normalt igen så ligger det fortfarande en skugga över livet. Rädslan. Skräcken.

Skillnaden nu och då är att då var det okej att prata om det. Då var det okej att lufta hur man känner. Det är det inte längre. Nu är ju Malin frisk. Nu ska ju livet vara så jävla blommigt och fint och ingen orkar lyssna längre. Och skulle någon lyssna, så vet jag nog inte vad jag ska säga. För jag vet inte vad jag känner, hur jag känner, hur jag mår. Det är så jäkla rörigt. Allt. Överallt.

Cellförändring jag har är kvar. Den växer och frodas. Har tid på sjukhuset 13/8. Då ska vi prata om hur det ska behandlas. Kirurgiskt eller inte.. Jag vet att det inte är cancer men det är så jävla jävligt ändå..

Alla timmar..

.. jag skrivit. Tänkt. Formulerat. Tänkt om. Formulerat om. Lämnat synpunkter.i ärlighetens namn vet jag inte hur jag lyckades få ihop allt medans Malin hade cancer, jag utmattningsdepression, behandlingar, familjen. Livet. Men jag fick ihop det. En anmälan till IVO om allt som varit galet med Malin under alla år. Igår kom beslutet. IVO kritiserar VC och Ortopeden på sjukhuset.





6 sidor av beslut. Över 11 år med smärtor. Någonstans känns det som en liten upprättelse. Dom HAR gjort FEL. Dom HAR fördröjt diagnosen. Det har varit 4 utredare och läkare inblandad i processen från IVO´s sida, så det är inget som hastats ihop. Alla journal är genomsedda. Även sånt jag inte fått åtkomst till. Dom har tagit med allt jag skrivit, alla synpunkter jag lämnat. Nu är det bara att hoppas att VC och Ortopeden tar sitt förnuft tilll fånga och ordnar till det här. Detta ska INTE behöva drabba andra familjer. Bättre att lägga lite mer pengar och energi på saker som KAN vara farliga än att bara fördröja, misstro och skita i det!

Inte tillräckligt sjuk i huvudet.

Så. Då är jag helt avskriven från affektiva. Jag ”uppfyller inte kriterierna” enligt chefsläkaren (som aldrig träffat mig. och min underläkare som träffat mig två gånger). Med andra ord är jag inte lika sjuk i huvudet längre.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så länge som jag har härdat ut för att få komma till en psykolog. Få hjälp. Få någon som kan hjälpa mig att få ordning på huvudet.

Nu är jag remitterad tillbaka till vc. Till kuratorn som aldrig har tid. Till läkarna som i alla fall får ringa upp till affektiva för att veta vad dom ska ge mig för mediciner.

För sex veckor sedan skulle jag genomgå en omfattande utredning för att ta reda på om jag är bipolär. Sex veckor senare är jag frisk. Det går fort mellan varven..

Ja, vad säger man…

Tufft. Livet är så sjukt tufft.

Bakslaget vi väntat på har kommit. Malin mår inte bra. Kuratorn som jag fixade i början av resan har 45 minuter varannan månad. Det lixom räcker inte. Har ringt och väntar på besked om kurator via onkologen.

Jag förstår att Malin mår dåligt. Hon har haft en sjukdom som kunnat ta hennes liv. Hon började jobba 2 månader efter avslutat behandling. Hon har planerat sin begravning. Nu ska hon vara så jävla glad, lycklig och tacksam att hon lever. Livet ska lixom flyta på som vanligt.

Men, inget är som vanligt. Malin har gått igenom en helvete. Hon har kämpat för sitt liv.

Jag förstår att Malin är tom, trött och blank. Orkeslös, energilös osv… Det är väntat. Blir bara så jävla förbannad när jag hade förberett så stödet skulle finnas när detta kom och nu gör det inte det…

Jag är trött. Dom två vuxna i familjen sliter på sina egna vis. Dom två små i familjen sliter på sina vis dom också.

Folke är snart 3 år. 3 år. Med allt vad som följer en treårings humör och känsloregister.. Herregud, vilken period.

Ture han är blivande 6:åring. Med attityd, känslorna utanpå kroppen, skiftar från glad till förtvivlat arg på ungefär 2 sekunder, medans vi desperat försöker förstå vad som hände..

Dom är fortfarande dom bästa som finns, men det går inte att säga att livet är smärtfritt med två små ”fas”-barn. Men eller utan trauma i bagaget, för föräldrarna…

Jag skulle vilja sova. Tömma huvudet. Inte bry mig. Bara få vara. Andas.

Jag älskar min familj, men fan vad livet är tufft nu…