Åren går…

2018

2018

2018.
Jag vill säga mitt år. Mitt, för att jag fått jobb. Något jag lixom klev upp ur askan och fixade, alldeles själv. Av över 160 ansökningar blev det mitt jobb. Det är inte bara ett jobb utan det är en fantastiskt plats att vara på. Roliga uppgifter, fenomenala arbetskamrater och en bra arbetskultur.

Vi har köpt hus. Ett underbart hus. Barnen kan springa runt, både ute och inne. Det finns skog, lekparker, barn som grannar, inga bilar, rådjur på altanen. Inne är det fint, stort, rymligt, lugnt och tryggt ♥

Året vi fick revansch!

2017

2017

2017.
Året vi kämpade för våra liv. Malins, mitt, barnens. Hela familjen kämpade. För allt vi hade, kämpade vi.
Vi slogs mot cancer. Vi slogs, slogs, slogs! Hela jävla livet var en kamp, på riktigt. Det var tårar, sorg, rädsla, panik, mediciner, kuratorer, läkare, sköterskor, undersköterskor, samtal, tankningar, resor till och från Umeå, Umeå sjukhus, Sundsvalls sjukhus, vårdcentralen osv osv osv…
I november landade vi i soffan. All Malins behandling var klar. Hon var cancerfri. Vi kunde andas igen.

2016

2016

2016.
Det lugnaste året sedan 2011. Vår lilla familj tjavade på i vår lilla bubbla. Den normala lugna, vanligt gnälliga bubblan. Det var vi. Malin, Ture, Folke och jag. ♥

2015

2015

2015.
Året vår familj blev komplett. Folke kom och vi blev fulltaliga. Lilla älskade virvelvind ♥

2014

2014

2014.
Frysförsök och IVF-behandling för att få Folke. Efter mycket om och men, på vår absoluta sista chans, bestämde han sig för att stanna kvar.
Vi busade med Ture, kämpade på med behandlingar för att få Folke. Livet lixom rullade på…

2013

2013

2013.
Dop för Ture. Mys, kärlet, lek, bus, familj, flytt, lycka. Kanske det lugnaste året innan livet gav oss våra prövningar.

2012

2012

2012.
Året vi blev mammor. Året som kantades med att bli gravid, vara gravid, sedan lite chockartat bli föräldrar. Helt underbart, fantastiskt och känslofyllt ♥

När jag sammanfattar åren så här så inser jag att jag kunde få veta vad livet skulle ge mig 2017, lite tidigare. Tänk vad mycket oro jag kunna ha besparats. Saker som oroat och bekymrat mig, som efter 2017 jag inte ens reflekterar över.
Jag har växt. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig att tro på mig själv, mina aningar, mina känslor.
Jag har lärt mig att stå upp för min sak, vara den obekväma människan i situationer jag inte tolererar.
Jag har lärt mig att jag är en björnmamma. Det finns INGEN som kan sätta sig på min flock, min familj, på mig, längre.

Det är jag och min familj, tillsammans, genom livet!

Annonser

Hösten gör sitt antågande…

Likaså ångesten och mörkret i själen. Dom sömnlösa nätterna. Dom tålamodslösa dagarna. Känslan att inte orka, något, hela tiden. Tröttheten. Yrandet. Minnet.

Jag vet att det kommer. Jag vet att det bara är att härda ut. Jag vet att det bara är att sortera vad jag MÅSTE, vad jag bör. Inte det jag vill, för jag vill inget.

Sova. Vila. Tömma huvudet. Återhämta mig. Det är det som är lösningen.

Sover gör jag inte. Vila går inte. Huvudet är för fullt för att tömma. Återhämtningen är obefintlig.

Jag traskar i snabb takt på samma stig som för 2 år sedan men nu finns det verkligen inget utrymme till att tappa det helt.

Jag kliver upp strax före sex med barnen 6 av 7 dagar i veckan. Jag är mamma innan det är dax för jobb. Jag är arbetskamrat. Sen är jag mamma igen. Sen blir jag städerska/ihopplockare. Sen är jag sömnlös.

Jag är varken jag, eller fru.

Sen börjar allt om igen..

Tufft!

Vår stora lilla kille har det så himla tufft.. 💔 Det var inte så bra att börja skolan som man hade tänkt. Det finns inga leksaker, det är tråkigt.

Han är otrygg. Han gråter varje morgon. Ibland även någon gång genom dagen. 3 veckor. I 3 veckor har vi lämnat honom gråtandes på skolan. Lärarna försöker vara där. Se honom. Men det räcker inte…

Han är inte som andra barn. Han är sin egen person. Han är extremt känslig. Han är uppväxt så. Det är okej. Alla känslor är okej.
Han är inte bortklemad eller bortskämd, utan han är så. En känslig, grubblande liten farbror som behöver trygghet.

Vi kämpar på. Han mest. Det är ganska sällan vi ser den glada spralliga Ture hemma nu.. Han är mest arg, skriker, säger fula ord… Vi bemöter, försöker prata, kramas, okejar.

Jag längtar efter honom. Min glada kloka, stora, lilla kille! Min Ture ❤️

Min fina fru ❤️

Min fina fru fyller 40 år imorrn! ST.nu har gjort ett reportage om henne.

Eftersom ST är lite snikig och låser den klockan 21, så läggar jag ut den så här.

Imorrn firar vi livet lite extra ❤️

Alla timmar..

.. jag skrivit. Tänkt. Formulerat. Tänkt om. Formulerat om. Lämnat synpunkter.i ärlighetens namn vet jag inte hur jag lyckades få ihop allt medans Malin hade cancer, jag utmattningsdepression, behandlingar, familjen. Livet. Men jag fick ihop det. En anmälan till IVO om allt som varit galet med Malin under alla år. Igår kom beslutet. IVO kritiserar VC och Ortopeden på sjukhuset.





6 sidor av beslut. Över 11 år med smärtor. Någonstans känns det som en liten upprättelse. Dom HAR gjort FEL. Dom HAR fördröjt diagnosen. Det har varit 4 utredare och läkare inblandad i processen från IVO´s sida, så det är inget som hastats ihop. Alla journal är genomsedda. Även sånt jag inte fått åtkomst till. Dom har tagit med allt jag skrivit, alla synpunkter jag lämnat. Nu är det bara att hoppas att VC och Ortopeden tar sitt förnuft tilll fånga och ordnar till det här. Detta ska INTE behöva drabba andra familjer. Bättre att lägga lite mer pengar och energi på saker som KAN vara farliga än att bara fördröja, misstro och skita i det!