Hösten gör sitt antågande…

Likaså ångesten och mörkret i själen. Dom sömnlösa nätterna. Dom tålamodslösa dagarna. Känslan att inte orka, något, hela tiden. Tröttheten. Yrandet. Minnet.

Jag vet att det kommer. Jag vet att det bara är att härda ut. Jag vet att det bara är att sortera vad jag MÅSTE, vad jag bör. Inte det jag vill, för jag vill inget.

Sova. Vila. Tömma huvudet. Återhämta mig. Det är det som är lösningen.

Sover gör jag inte. Vila går inte. Huvudet är för fullt för att tömma. Återhämtningen är obefintlig.

Jag traskar i snabb takt på samma stig som för 2 år sedan men nu finns det verkligen inget utrymme till att tappa det helt.

Jag kliver upp strax före sex med barnen 6 av 7 dagar i veckan. Jag är mamma innan det är dax för jobb. Jag är arbetskamrat. Sen är jag mamma igen. Sen blir jag städerska/ihopplockare. Sen är jag sömnlös.

Jag är varken jag, eller fru.

Sen börjar allt om igen..

Annonser

Tufft!

Vår stora lilla kille har det så himla tufft.. 💔 Det var inte så bra att börja skolan som man hade tänkt. Det finns inga leksaker, det är tråkigt.

Han är otrygg. Han gråter varje morgon. Ibland även någon gång genom dagen. 3 veckor. I 3 veckor har vi lämnat honom gråtandes på skolan. Lärarna försöker vara där. Se honom. Men det räcker inte…

Han är inte som andra barn. Han är sin egen person. Han är extremt känslig. Han är uppväxt så. Det är okej. Alla känslor är okej.
Han är inte bortklemad eller bortskämd, utan han är så. En känslig, grubblande liten farbror som behöver trygghet.

Vi kämpar på. Han mest. Det är ganska sällan vi ser den glada spralliga Ture hemma nu.. Han är mest arg, skriker, säger fula ord… Vi bemöter, försöker prata, kramas, okejar.

Jag längtar efter honom. Min glada kloka, stora, lilla kille! Min Ture ❤️

Min fina fru ❤️

Min fina fru fyller 40 år imorrn! ST.nu har gjort ett reportage om henne.

Eftersom ST är lite snikig och låser den klockan 21, så läggar jag ut den så här.

Imorrn firar vi livet lite extra ❤️

Alla timmar..

.. jag skrivit. Tänkt. Formulerat. Tänkt om. Formulerat om. Lämnat synpunkter.i ärlighetens namn vet jag inte hur jag lyckades få ihop allt medans Malin hade cancer, jag utmattningsdepression, behandlingar, familjen. Livet. Men jag fick ihop det. En anmälan till IVO om allt som varit galet med Malin under alla år. Igår kom beslutet. IVO kritiserar VC och Ortopeden på sjukhuset.





6 sidor av beslut. Över 11 år med smärtor. Någonstans känns det som en liten upprättelse. Dom HAR gjort FEL. Dom HAR fördröjt diagnosen. Det har varit 4 utredare och läkare inblandad i processen från IVO´s sida, så det är inget som hastats ihop. Alla journal är genomsedda. Även sånt jag inte fått åtkomst till. Dom har tagit med allt jag skrivit, alla synpunkter jag lämnat. Nu är det bara att hoppas att VC och Ortopeden tar sitt förnuft tilll fånga och ordnar till det här. Detta ska INTE behöva drabba andra familjer. Bättre att lägga lite mer pengar och energi på saker som KAN vara farliga än att bara fördröja, misstro och skita i det!

Cellförändringar.

Brevet:

Inget jag nämnvärt skulle ha lagt någon värdering i OM Malin inte precis har haft cancer.

Cellförändringar är INTE cancer. Det är förmodligen inte cancer någon annanstans, som visar sig som cellförändringar. Det är BARA en cellförändring.

Men, Malin hade BARA ryggskott hon oxå.
Men, celler är inte riktigt på vår familjs sida.

Återigen en situation som blir så otroligt psykiskt påfrestande med en cancerdiagnos i ryggen. Jag har blivit rädd. Extremt rädd.

I vild panik ringde jag Kvinnokliniken, förklarade vår familjs situation och att jag måste få prata med någon som kan ge mig svar. Tacksam för att bli lyssnad på. På måndag ringer en läkare upp och jag kan ställa mina frågor, så jag är lite lugnare inför besöket som kommer komma inom en månad.

Men rädd. Så jävla rädd. Hatar att cancern har satt denna rädsla i mig.