Min fina fru ❤️

Min fina fru fyller 40 år imorrn! ST.nu har gjort ett reportage om henne.

Eftersom ST är lite snikig och låser den klockan 21, så läggar jag ut den så här.

Imorrn firar vi livet lite extra ❤️

Annonser

Rörigt.

Det är rörigt inombords. Lessen, glad, deppig, trött, glad igen osv….

Jag har varit hemma i 3 veckor och semestrat med familjen. Bra väder, mycket mys, lite vila, lite ro. Fullt ös. Hela tiden. Hur mysigt vi än har haft det så är det faktiskt ganska jobbigt att vara hemma hela tiden… Malin gör ett hästjobb nu när hon är hemma i 3 1/2 vecka själv med pojkarna. Jag känner mig nöjd över att vara på jobbet. Det känns skönt att få sakna familjen lite. Att inte veta vad dom gör, hur roligt dom har. Naturligtvis älskar jag min familj, men återigen efter en semester kan jag konstatera att vi är en familj som behöver vara i vardag. Vi fungerar bäst då.

Jag är trött. Så ofantligt trött. Känner mig väldigt sliten. Känns inte som jag får ro någonstans. Hela jag är rörig. Jag får inte ihop huvudet, tankarna, dagarna, rutinerna osv.. Jag är mest bara trött, sur och gnällig. Detta i kombo med en blivande 6-åring som har ett känslomässigt register som med stor variation varierar med en marginal på ca 30 sekunder + en 3-åring som gör allt tvärtemot, vägrar lyssna och är så mycket 3 han kan.

Har en god vän som håller på att förlora sin fru. Cancer. Dryga 40 år. 3 barn. Det är så jävla vidrigt. Jag hatar denna sjukdomen. HATAR!!

Har en annan vän vars sambo gått över till palliativ vård. Cancer. 3 barn.

Livrädd för dom kommande åren över hur vår situation kommer se ut. Livrädd. Allt är så normal igen. Det enda jag önskade när vi satt där i Umeå mitt uppe i behandlingen. Nu när allt är normalt igen så ligger det fortfarande en skugga över livet. Rädslan. Skräcken.

Skillnaden nu och då är att då var det okej att prata om det. Då var det okej att lufta hur man känner. Det är det inte längre. Nu är ju Malin frisk. Nu ska ju livet vara så jävla blommigt och fint och ingen orkar lyssna längre. Och skulle någon lyssna, så vet jag nog inte vad jag ska säga. För jag vet inte vad jag känner, hur jag känner, hur jag mår. Det är så jäkla rörigt. Allt. Överallt.

Cellförändring jag har är kvar. Den växer och frodas. Har tid på sjukhuset 13/8. Då ska vi prata om hur det ska behandlas. Kirurgiskt eller inte.. Jag vet att det inte är cancer men det är så jävla jävligt ändå..

Cellförändringar.

Brevet:

Inget jag nämnvärt skulle ha lagt någon värdering i OM Malin inte precis har haft cancer.

Cellförändringar är INTE cancer. Det är förmodligen inte cancer någon annanstans, som visar sig som cellförändringar. Det är BARA en cellförändring.

Men, Malin hade BARA ryggskott hon oxå.
Men, celler är inte riktigt på vår familjs sida.

Återigen en situation som blir så otroligt psykiskt påfrestande med en cancerdiagnos i ryggen. Jag har blivit rädd. Extremt rädd.

I vild panik ringde jag Kvinnokliniken, förklarade vår familjs situation och att jag måste få prata med någon som kan ge mig svar. Tacksam för att bli lyssnad på. På måndag ringer en läkare upp och jag kan ställa mina frågor, så jag är lite lugnare inför besöket som kommer komma inom en månad.

Men rädd. Så jävla rädd. Hatar att cancern har satt denna rädsla i mig.

Sista dagen 💔

Vår älskade stora kloka son gör sin sista dag på förskola idag. Sista dagen. Nästa gång han ställer klockan är första dagen på skolan. Förskoleklass.

Han är idag en av dom klokaste människorna jag känner. Han är så stor. Klok. Snäll. Ödmjuk.

Dessa åren på förskolan har hjälp oss att forma honom till den människan han är idag. En fantastisk människa. En egen individ. En egen person.

Förskolan har gått igenom tuffa tider med oss som familj. Svåra tider. Dom har hjälp, stöttat, lyssnat, tagit sig tid, haft ett extra öga. Förskolan har inte bara hjälp oss att forma Ture till en fantastisk människa. Dom har gjort sitt yttersta för att hjälpa och stötta vår familj genom Malins cancer.

Vad Södra bergets förskola har gett Ture och oss är obeskrivligt. Jag känner stor ovisshet inför framtiden. Inte alls samma trygghet. Ture kommer aldrig ha det så bra igen som han haft under dessa åren. Vi har blivit bortskämda. På ett bra sätt.

Så många år, timmar. Så många lekar. Så mycket bus. Så mycket utveckling. Så mycket glädje. Så många kramar. Så många plåster. Så många torkade tårar. Så mycket kunskap. Så mycket lärdom. Så många utmaningar. Så många skratt 🌟

Jag kan inte med ord beskriva vad förskolan har gjort för vårat barn. Jag är så tacksam. oändligt tacksam.

Tack fina ni för att ni hjälp oss att forma vårat barn till den han är idag. Och det gäller alla. Köket, Micke, Smaragden, Safiren, Diamanten och Rubinen! ❤️

Vad vi möts av.

Samma visa, hela tiden.
Av dessa två hör en till landstinget och en till kommunen. Två skilda, stora, ställen.

Det är 2018. Vi har väl kommit längre än så här?

Samkönade har fått skaffa barn länge. LÄNGE.

Det är fortfarande så himla långt att gå. Mina barn ska inte behöva mötas av normen. Dom ska få mötas som individer och sedan få förklara sin familj. Vet inte hur många gånger, inom vården, vi fått säga till att det finns INGEN pappa, det finns en donator. Dom som arbetar inom vården borde ju kunna gå in med en fråga till ett barn ”Hej, hur ser din familj ut?” istället för ”Hej, hur mår du? Är din mamma och pappa med dig idag?

Jag har alltid sagt att mina barn ska ALDRIG behöva slåss för sin familj. Dom har inte bett att få växa upp i en normbrytande familj. Dom ska inte behöva möta oförståelse.
Detta lägger ju en jäkla uppgift på oss som föräldrar. Jag gör det jag kan. Jag ringer, mejlar, tar diskussioner, allt för att våra barn ska ha en självklar plats i samhället.

Vi gör det vi kan men det är som att ”pissa i motvind”….