Sista dagen 💔

Vår älskade stora kloka son gör sin sista dag på förskola idag. Sista dagen. Nästa gång han ställer klockan är första dagen på skolan. Förskoleklass.

Han är idag en av dom klokaste människorna jag känner. Han är så stor. Klok. Snäll. Ödmjuk.

Dessa åren på förskolan har hjälp oss att forma honom till den människan han är idag. En fantastisk människa. En egen individ. En egen person.

Förskolan har gått igenom tuffa tider med oss som familj. Svåra tider. Dom har hjälp, stöttat, lyssnat, tagit sig tid, haft ett extra öga. Förskolan har inte bara hjälp oss att forma Ture till en fantastisk människa. Dom har gjort sitt yttersta för att hjälpa och stötta vår familj genom Malins cancer.

Vad Södra bergets förskola har gett Ture och oss är obeskrivligt. Jag känner stor ovisshet inför framtiden. Inte alls samma trygghet. Ture kommer aldrig ha det så bra igen som han haft under dessa åren. Vi har blivit bortskämda. På ett bra sätt.

Så många år, timmar. Så många lekar. Så mycket bus. Så mycket utveckling. Så mycket glädje. Så många kramar. Så många plåster. Så många torkade tårar. Så mycket kunskap. Så mycket lärdom. Så många utmaningar. Så många skratt 🌟

Jag kan inte med ord beskriva vad förskolan har gjort för vårat barn. Jag är så tacksam. oändligt tacksam.

Tack fina ni för att ni hjälp oss att forma vårat barn till den han är idag. Och det gäller alla. Köket, Micke, Smaragden, Safiren, Diamanten och Rubinen! ❤️

Annonser

Vad vi möts av.

Samma visa, hela tiden.
Av dessa två hör en till landstinget och en till kommunen. Två skilda, stora, ställen.

Det är 2018. Vi har väl kommit längre än så här?

Samkönade har fått skaffa barn länge. LÄNGE.

Det är fortfarande så himla långt att gå. Mina barn ska inte behöva mötas av normen. Dom ska få mötas som individer och sedan få förklara sin familj. Vet inte hur många gånger, inom vården, vi fått säga till att det finns INGEN pappa, det finns en donator. Dom som arbetar inom vården borde ju kunna gå in med en fråga till ett barn ”Hej, hur ser din familj ut?” istället för ”Hej, hur mår du? Är din mamma och pappa med dig idag?

Jag har alltid sagt att mina barn ska ALDRIG behöva slåss för sin familj. Dom har inte bett att få växa upp i en normbrytande familj. Dom ska inte behöva möta oförståelse.
Detta lägger ju en jäkla uppgift på oss som föräldrar. Jag gör det jag kan. Jag ringer, mejlar, tar diskussioner, allt för att våra barn ska ha en självklar plats i samhället.

Vi gör det vi kan men det är som att ”pissa i motvind”….

Livet, funderingar och insikter.

Livet rullar på i sin lilla gång. Folke har fyllt 3 år. Ture har kommit in i härliga (fruktansvärda) sexårshumöret. Malin är i Linköping. Jag jobbar heltid.

Idag har jag sagt upp förskolan till Ture. ansökt om fritids. Helt sjukt att han ska börja förskoleklass. Kan inte förmå mig att tänka att han är snart 6 år. Min lilla lilla bäbis som var så liten… 💔

Nu börjar det närma sig årsdagen av Malins operation och dessutom är det planerat återbesök. Som vanligt börjar nerverna flytta utanför kroppen i väntan på mötet med läkarna.. Vet inte om jag någonsin kommer känna mig lugn inför dessa träffar…

Jag och Ture var till vårdcentralen härom dagen. Vi hamnade bakom en ambulans. Jag hoppades in i det sista att den skulle hämta någon på VC men icke. Den skulle till hospice. Fick sån jävla panik i bilen att jag fick sitta kvar i bilen och andas lite innan vi gick in till VC. Tänk paniken i patienten, anhöriga, resan till hospice. Sista färden. När man väl kommer dig kommer man inte därifrån med livet i behåll.. Vilken fruktansvärd resa att göra. Vetskapen.

Malin åkte till Linköping igår. Jag är ensam hemma med barnen i 3 dagar (Momma hjälper dock till med hämtning och utfodring, tack och lov). Kan krast konstatera att Malin får aldrig åka ambulans till hospice. Hon måste vara hemma. Jag skulle aldrig klara av att vara ensamstående. Varken själv, med barnen eller vardagen. Vi är ett team, en enhet, en familj. Vi ska leva i många år till. Men, alltid detta men, jag är så sjukt rädd. Varje gång. Varje möte med läkarna.

Vi har snart passerat ett år. Då är det ett år till innan den största risken för metastaser är över. Visst kan det komma senare, men oftast kommer det inom dom första 2 åren.

FK har börjat tjura med Malins sjukskrivning, så vi måste prata med Richard eller Medhy om dom, som är ortopeder, kan försöka sjukskriva henne längre. Nu har hon ju inget men efter cytten och cancern längre utan nu är det hennes handikapp och smärtor som är problemet. Förhoppningsvis kan dom hjälpa till.. Dom har iaf krävt att få vara med på nästa möte med onkologen.

IVO har beslutat att det blir en ”kritiserande” av VC och ortopeden på Sundsvalls sjukhus. Vi alla berörda parter har till 1/6 på oss att lämna synpunkter på deras ”förslag till beslut”. Jag har skickat in mina, så nu är det bara att vänta och se vad dom andra kommer med.. Det som iaf känns skönt är att IVO kommer att kritisera VC och ortopeden. Dom har gett Malin rätt. Nu återstår det bara att se hur rätt och hur hårt dom kommer gå mot dom andra parterna.
Löf har vi inte hört ett ljud från. Sista jag kollade var det några ångades kvar av redningen, så förhoppningsvis kommer det ett beslut till hösten från dom.

Jag satt en hel kväll och läste igenom journalerna som IVO skickat med sitt förslag. Blir så jävla förbannad. Bortsett från alla ryggskott, så skriver dom att Malin är tjock och lat och det är därför hon får återkommande smärtor. Hon gjorde ALLT, precis allt, för att inte få ryggskott mer. Hon tränade varje dag, hon åt rätt, gick ner i vikt och likt förbannat blev hon bemött med nonchalans och ignorans. Sjukgymnasterna har till och med sagt rätt ut att ”jag kan inte hjälpa dig mer”. Hur bra mår man då? När vården inte ens kan hjälpa en? Så jävulskt förbannad jag blir.. Det är så mycket fel, så mycket fysisk och psykisk smärta i dessa åren. Malin kan inte läsa det jag, läkarna eller IVO skrivit. Det är för mycket fel. Hon blir bara ledsen. Jag blir bara arg. Tack och lov att jag kan göra kreativt åt det. Jag kan formulera sidor och sidor och sidor av ord, välformulerade ord, till berörda myndigheter och andra väsentliga ställen.

Jag är så otroligt tacksam för den sida av mig. Det finns inte en grej, ett värde, en behandling som inte är skriven i min pärm. Varje moment, varje medicin, varje bäddning står uppskriven. Jag har haft sin sjuk koll. Jag har satt nitiska elaka jävla sjuksystrar på sin plats. Jag har krävt, varit obekväm, varit noga, krävt svar, krävt förklaringar. Lärt mig alla provsvaren, siffror på värden, mängder, tider osv.. En period visste jag mer än vad onkologen här hemma visste när vi kom in och Malin blev inlagd. Tack och lov så trodde dom på mig och fixade det Malin skulle ha, inte riktigt som ortopeden gjorde, trots att jag pratade med deras chef…
Ganska konstigt att jag inte står journalförd som den ”hysterisk bitchiga frun” med en stor rött varningstext.. 😂

Ja ja, hoppas vi aldrig behöver göra denna resa igen. Aldrig någonsin!!

Nu kommer posten..

.. med otrevliga brev.

Det börjar närma sig återkontroll 2 efter avslutad behandling. Kallelse till röntgen och provtagning har kommit.

Jag försöker att inte hispa upp mig. Inte låta min oro ta överhanden. Men det är svårt.

Tankar som inte får komma, kommer. Tänk om? Så snabbt. Vad händer då? Hur kommer det att gå?

Vi behöver några dagar på oss när något händer. Så även i detta fallet. Vi behöver fundera och formulera på varsitt håll innan vi kan prata med varandra. Vi båda känner att vi ”räknar ner”. Att denna kontrollen och kanske dom kommande 2 är bra, men sen är vi nog där igen.. 💔 Det är som att vi räknar ner tills vi får ett nytt cancerbesked.

Efter det konstaterandet så säger Malin att får hon tillbaka det så kommer det bli en ännu tuffare kamp för överlevnad. För det är ju det hon slåss för, sitt liv, vårat liv.

Jag förstår inte hur våran kamp kan bli värre än den vi gick igenom. Eller jo det förstår jag, men det alternativet finns inte. Det finns inte att Malin ska dö, eller ens vara i närheten av det.

Nu ska jag försöka att inte ägna detta så mycket tankar. Det är inget jag kan bestämma över, få min vilja igenom eller skrika mig till. Det är som det är och just nu kan vi inte göra mer än fundera, prata och få ur oss det.

Jag börjar jobba på måndag, sen ska vi ha en vecka sportlov i fjällen! Resten tar vi efter det!!

Här och nu ❤️

Sånt man drar på… 👗👢👒

Har i flera veckors tid dragit, ojat och legat sömnlös över garderoben. Det har varit kläder som inte passar, oordning och jag har inte haft koll.

Har bott i pymme sedan december 2014. Gått upp 15 kilo. Varit i ett väldigt dåligt skick, så jag har inte orkat tagit tag i det hela.

Igår anföll någon form av ork mig så jag tog och tog tag i garderoben. Jag provade kläder, sorterade bort sånt jag inte kan ha (bortsett från ett par jeans som jag har som mina ”normalviktsjeans”), vek, hängde och verkligen kollade igenom allt.

Pymmarna är nergraderade till låda två. Första gången på måååånga år som mina vanliga kläder ligger överst. Allt som är i garderoben är nu i rätt storlek, jobbsnygga men fortfarande jag, Det är ordning. Garderoben är lika redo som mig att börja jobba.

Jag ser så otroligt mycket framemot att börja jobba. Få kliva upp på morgonen. Sminka mig. Ta på mig riktiga kläder. Säga hejdå till familjen. Gå till MITT jobb och göra det JAG är bra på. Att få KOMMA HEM till min familj. Sakna min familj. Längta efter min familj. Uppskattat min familj. Känna att jag är något annat än hushållerska, mamma och fru.

För mig är det här inte bara ett jobb. Det är jag. Bara jag. Hemma är jag fru, mamma, diktator osv. Sedan 2014 har jag varit hemma. Sedan 2014 har jag bara varit mamma, fru och sjuk i huvudet. Nu ska jag få vara jag. Göra något jag är bra på. Göra något för mig.

Det är svårt att förklara vad detta innebär för mig utan att tro att jag inte vill vara med min familj mer. Men så är det inte. Familjen är fortfarande det viktigaste i mitt liv. Har alltid varit och kommer alltid vara, men det som kommer nu, är för MIG. Bara mig.