Det smög sig på… 🏥

Det började förra onsdagen. En smärta i vänster axel. I lördags hade den eskalerat så det var svårt att andas. Ont i vänster axel och ner över bröstet….

Tänkte på lördagmorgon att jag åker upp på PVJ och får lite tabletter så jag kan andas iaf. Tänkte inte att det var något värre än så.

Kom upp till luckan på PVJ. Berättade om mitt problem. Kvinnan i luckan tittade på mig och skickade in mig direkt in på akuten. Efter ca 2 minuter fick jag komma in, uppkopplad på EKG, nål sattes, blodtryck och puls kollades. Det blev värsta pådraget…

Hade inte någon tanke alls att det kunde vara något farligt.

Efter några timmar uppkopplad blev jag skickad till röntgen där lungor och axel kollades. Inget fel någonstans mer än ytterst pyttelite vätska i vänster lunga. Något som kan komma av en förkylning och läker oftast ut av sig själv. Så rent medicinskt var det inget livshotande.

Efter 5 timmar blev jag flyttat från akutrummet till ett vanligt rum i väntan på en ortopedläkare (dom vi INTE har så mycket övers för efter Malins år av smärtor). Han kom tillslut. Fick göra några viftningar med armarna. Blev diagnostiserad med inklämingssyndrom (impingement). Alvedon och Naproxen. Vila. Det kunde ta tid. Kontakta sjukgymnast.

Åkte hem och vilade, försökte andas men allt blev värre. På måndag hade jag flax och fick komma akut till sjukgymnasten. Han gjorde en grundlig undersökning. Noga. Tålmodig. Han klämde och kände, vred och böjde. Han konstaterade att jag INTE har inklämningssydrom och gav mig order att: röra så mycket det går, göra övningar och inte vara rädd för att röra armen.

Igår eskalerade det hela till att jag blev otroligt rädd. kunde knappt andas in utan att svimma av smärta. Åkte på VC och fick träffa en sköterska som klämde och kände. Hon konstaterade i samråd med läkaren att det är muskelvärk. Kraftig muskelvärk. Hon förklarade, visade och berättade. Jag blev lugn. Naproxen och Alvedon i maxdos i några dagar.

Innan jag skulle försöka ta mig till bilen, så kom hon på vem jag var. Jag var ju Malins fru. Malin som har haft cancer. Malin som har haft en dödlig sjukdom. Det sista hon sa var -När man lever så nära en sådan sjukdom är det naturligt att bli extra rädd när man själv får ont.
Där och då lät det så logiskt. Klokt. För det är ju så. Det bor en rädsla i mig. En rädsla som inte fanns innan Malins diagnos. Men, så här i efterhand, så reagerar jag med lite ilska. Jag har inte cancer. Det hela började med att jag skulle få lite bättre tabletter och sjukvården skrämde upp mig..

Idag har det börjat bubbla (knäppa?) i mig. Precis där jag har som ondast. Under vänster bröst. Varje andetag inåt bubblar (knäpper) det några gånger. Vet inte om det är den muskeln som är arg på mig som ”lossnat” eller om det är något annat. Tänker inte kolla upp det, för min fru har haft cancer.

Annonser

Ja, vad säger man…

Tufft. Livet är så sjukt tufft.

Bakslaget vi väntat på har kommit. Malin mår inte bra. Kuratorn som jag fixade i början av resan har 45 minuter varannan månad. Det lixom räcker inte. Har ringt och väntar på besked om kurator via onkologen.

Jag förstår att Malin mår dåligt. Hon har haft en sjukdom som kunnat ta hennes liv. Hon började jobba 2 månader efter avslutat behandling. Hon har planerat sin begravning. Nu ska hon vara så jävla glad, lycklig och tacksam att hon lever. Livet ska lixom flyta på som vanligt.

Men, inget är som vanligt. Malin har gått igenom en helvete. Hon har kämpat för sitt liv.

Jag förstår att Malin är tom, trött och blank. Orkeslös, energilös osv… Det är väntat. Blir bara så jävla förbannad när jag hade förberett så stödet skulle finnas när detta kom och nu gör det inte det…

Jag är trött. Dom två vuxna i familjen sliter på sina egna vis. Dom två små i familjen sliter på sina vis dom också.

Folke är snart 3 år. 3 år. Med allt vad som följer en treårings humör och känsloregister.. Herregud, vilken period.

Ture han är blivande 6:åring. Med attityd, känslorna utanpå kroppen, skiftar från glad till förtvivlat arg på ungefär 2 sekunder, medans vi desperat försöker förstå vad som hände..

Dom är fortfarande dom bästa som finns, men det går inte att säga att livet är smärtfritt med två små ”fas”-barn. Men eller utan trauma i bagaget, för föräldrarna…

Jag skulle vilja sova. Tömma huvudet. Inte bry mig. Bara få vara. Andas.

Jag älskar min familj, men fan vad livet är tufft nu…

Då gör vi det igen, för sista gången.

Matlistan utskriven. Rutinlappen kollad. Packning igenomtänkt.

Sista gången Umeå.

I alla fall på detta viset. Det blir återkoller och läkarmöten där uppe. Men förhoppningsvis aldrig mer cytostatika eller strålning!!

Jag tycker vår familj har gått igenom nog nu. När Malin är på benen igen efter denna, SISTA, kuren har vi hållit på i 8 månader. Det måste väl räcka för ett livs prövning.
Sen har vi Anettes cancer och min mammas hjärtinfarkt att lägga på..

Kan vi bara få fokusera på att gnälla på vardagliga saker. Bråka om vem som gör vad, vems fel det är osv. Inte behöva fokusera på överlevnad, provsvar, packning, barnvakter osv..

Kan det få vara bra nu?!

Min dräng hade oxå en dräng.

Vi möter ju många olika varianter av människor som jobbar inom vården. Dom flesta helt underbara, andra…. Inte så bra.

Om man ska dra allt hårt kan jag ju konstatera att det är klasskillnad på Sundsvalls sjukhus och på Umeås. Detta gäller i alla fall dom avdelningarna vi har varit inblandade i detta halvår.

På Sundsvalls sjukhus är det väl bra personal. I alla fall några. Det finns ju lite konstiga människor, sånna som viskar fram saker, dom som klappar mig på huvudet och förklarar det självklara för mig, dom som inte ens tittar på mig som anhörig, dom som kliver för nära, dom som svamlar, dom som yrar, dom har noll koll, dom som man får tjata på. På Sundsvalls sjukhus får man ligga på, tjata, ifrågasätta, alltid följa konstateranden med ”och det innebär att?”, alltid ha 100 % koll på ALLT.

I Umeå, där kan man skratta, skämta, härja, vara allvarlig, få raka svar, få reda på saker vi glömt att fråga. Dom har koll, kommer in med rätt mängd mediciner på rätt tidpunkter. Det är aldrig några diskussioner OM något råkat bli fel. Dom lyssnar, kollar upp och levererar. I Umeå är jag lika inblandad i detta som Malin. Dom har koll på att Malin har fullt upp med sin kamp och att jag oftast tar resten. När läkarna, sköterskorna eller undersköterskorna kommer in är jag lika inkluderad i samtalet, behandlingen osv som Malin.

I Umeå jobbar eliten. I sundsvall jobbar…. Resten.

Idag när jag kom på (Sundsvalls) sjukhuset stoppades jag av en sjuksköterska som fråga vad jag gjorde där. Jag förklarade att jag skulle träffa min fru. Jag blev stoppad i korridoren, medan hon gick in till personalrummet för att hon ”måste kolla upp lite saker”. 4 minuter senare kommer modell (japp jag är fördomsfull) Sjuksköterska på sitt 107:e år. Hon ser mig, kliver in för nära min sfär, och frågar vem jag är. Jag förklarar igen att jag är Malins fru. Sen sätter damen igång. Förklarar alla Malins värden, att hon är isolerad, att det är dumt av mig att gå in för att vi har små barn hemma osv osv. Hon ”klappar mig på huvudet” och kallar mig ”lilla gumman” med sina fina ”jag är sjuksköterska, jag vet mer än dig”-ord. Känner att jag blir lite förbannad för det är MIN FRU hon pratar om. Jag känner hur det börjar bubbla i mig. Jag kan Malins värden. Jag kan Malins vård. Jag vet hur hon vill ha det. Jag vet hur det ska fungera. JAG VET! Så helt plötsligt börjar jag kräva siffror på alla värdena hon säger är dåliga. Jag vill få siffrorna på HB, Neutrofila, blodtryck, CRP, LPK osv, både dagens värden och gårdagens värden. Damen tappar hakan och har inget värde i huvudet. Säger åt henne att genast gå och ta reda på det och komma in med det till rummet när hon har fått klart för sig hur dåligt allt är. Och ja, JAG VET hur viktig handhygienen är när Malin är neutropen.

Jag förväntar mig inte att man ska veta att jag varit med hela svängen och det är naturligtvis bättre dom är övertydlig än otydlig om hur situationen är. Men läs av läget, läs av mig, läs journalen (för jag förutsätter att jag, som i Umeå, är lika inblandad i dom som i vården).

Sen rent praktiskt är det helt idiotiskt att journalerna inte går över länsgränserna. Sundsvalls sjukhus hade en gammal medicinlista, den hon hade i juni efter operationen. Det har ju lixom hänt lite sedan dess. Istället för att lyssna på Malin och mig om medicinerna eller ringa till Umeå och kolla, så måste alltid gå via läkaren EFTER ronden. Så mediciner som är, enligt Umeå, ganska tidsbestämda, blir nu förskjuten. När läkaren väl kommer in på ronden har jag handskrivit en medicinlista för Malin. Läkaren tittar på listan, kontrollerar allt med Malin och tar sen listan och skriver in allt i datorn. Utan tjafs, utan konstiga blickar, hon bara gör det. Jag vet att en sjuksköterska inte har befogenhet att ta egna beslut om mediciner men hon hade ju börjat kolla runt, eftersom allt var så himla krångligt.