Vad vi möts av.

Samma visa, hela tiden.
Av dessa två hör en till landstinget och en till kommunen. Två skilda, stora, ställen.

Det är 2018. Vi har väl kommit längre än så här?

Samkönade har fått skaffa barn länge. LÄNGE.

Det är fortfarande så himla långt att gå. Mina barn ska inte behöva mötas av normen. Dom ska få mötas som individer och sedan få förklara sin familj. Vet inte hur många gånger, inom vården, vi fått säga till att det finns INGEN pappa, det finns en donator. Dom som arbetar inom vården borde ju kunna gå in med en fråga till ett barn ”Hej, hur ser din familj ut?” istället för ”Hej, hur mår du? Är din mamma och pappa med dig idag?

Jag har alltid sagt att mina barn ska ALDRIG behöva slåss för sin familj. Dom har inte bett att få växa upp i en normbrytande familj. Dom ska inte behöva möta oförståelse.
Detta lägger ju en jäkla uppgift på oss som föräldrar. Jag gör det jag kan. Jag ringer, mejlar, tar diskussioner, allt för att våra barn ska ha en självklar plats i samhället.

Vi gör det vi kan men det är som att ”pissa i motvind”….

Annonser

Inte tillräckligt sjuk i huvudet.

Så. Då är jag helt avskriven från affektiva. Jag ”uppfyller inte kriterierna” enligt chefsläkaren (som aldrig träffat mig. och min underläkare som träffat mig två gånger). Med andra ord är jag inte lika sjuk i huvudet längre.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så länge som jag har härdat ut för att få komma till en psykolog. Få hjälp. Få någon som kan hjälpa mig att få ordning på huvudet.

Nu är jag remitterad tillbaka till vc. Till kuratorn som aldrig har tid. Till läkarna som i alla fall får ringa upp till affektiva för att veta vad dom ska ge mig för mediciner.

För sex veckor sedan skulle jag genomgå en omfattande utredning för att ta reda på om jag är bipolär. Sex veckor senare är jag frisk. Det går fort mellan varven..

Förskoleklass.

Med en lärare i hushållet har paniken över förskoleklass kommit som ett brev på posten. Paniken är ett faktum. Alla kompisar kommer börja på olika ställen och vi har helt missat att söka in på en ”privat” skola.

Idag damp detta:

Ner i inkorgen.

Nu spelar ju inte detta så stor roll för att vi har panik över vart Ture ska börja men jag blir så förbannad. Låt barnen vara barn. Nu ska han in i skolan. Sitta där i 10 år.
Nu är det slut på ”semester” hos momma och Tom. Nu är det slut på valmöjligheten att ha honom hemma om vi vill och kan. Vid 5 års ålder MÅSTE han gå på skolan.

Nu är jag inte så insatt i målen för förskoleklassen, men jag har svårt att tro att det INTE skulle vara något form av krav. Mål barnen måste uppfylla osv..

Som jag ser det har dom tagit bort ett års valmöjligheter för oss föräldrar. Ett år.

Nä fy fan. Gör om och gör rätt!

Det här med hjärnan…. 😡

Min hjärna går ju på högvarv hela tiden. Kortisolnivåerna är konstant skyhöga. Men någonstans får jag allt att gå ihop. På något väldigt konstigt vis.

Men vissa dagar. ja herregud, vissa dagar.

Jag kände mig konstig hela dagen igår. Det gick som stötar genom hela kroppen. Jag domnade bort i ansiktet lite titt som tätt. Slog bort det och fokuserade på vad jag skulle göra. Få hem pojkarna, få i dom mat, leka för att sedan flytta fokuset till Malin, få upp henne, få in henne på sjukhuset osv…

När jag väl kom hem vid 22:30 och hade skickat hem Anette och Christer skulle jag ta min kvällsmedicin. Inser till min fasa att morgontabletterna låg kvar.. Inte undra på att kroppen och hjärnan hade levt rövare hela dagen.
Tog min kvällstablett gick och la mig. Kroppen fortsatte att spänna sig, rycka och vara ”kliig”.. Efter en timme lyckas jag på något vis somna, förmodligen helt utmattad.

Vaknar vid 02 av ett ryck. Det första som slår mig är BILEN. Jag kastar mig upp ur sängen, hoppar i lite kläder, går ut till bilen, känner på bildörren och inser att den är öppen. Tittar in i bilen och vad hittar jag, jo bilnyckeln!! Lika delar förfärad över mitt huvud, som tacksam, så tar jag bilnyckeln, låser bilen och går in igen… 🚙

Så trött på mitt huvud och min kropp.. Det börjar kännas att jag sliter. Att jag skiter i alla signalerna min kropp skriker ut. Att jag aldrig får tid att återhämta mig. Men det kommer en tid för det och så här nära slutet på denna cancersoppa har vi aldrig varit. Nu är det bara att köra hela vägen fram, så får vi sopa upp spillrorna sedan!

Så många år..

.. så många fel.

I 10 år har Malin kämpat för att få hjälp med sina ”ryggskott”. I 10 år!!

Det finns en journalanteckning från en sjukgymnast där Malin uttryckligen säger ”det känns som jag sitter på en tennisboll”.

Det är många sidor att gå igenom, journaler att kräva, motstånd att mötas, personer och instanser som, tillslut, ska hängas!

Inom vården ska händelser ske i en viss ordning, inom en viss tid, för att patienterna ska få rätt vård, i rimlig tid.

Ett exempel som i Malin fall är att det ska ta 39 kalenderdagar mellan ”välgrundad misstanke” till behandlingsstart (=kirurgi, strålning eller cytostatikabehandling).

I Malins fall tog det 77. 77 dagar för att någon tyckte att ”det såg bra ut” och la henne som en prio 2-patient. Detta är helt ovidkommande. Det SKA gå 39 dagar. Oberoende hur det ser ut. 39 INTE 77.

Det som ”såg bra ut” visade sig vara en högmalign cancerform. När det tillslut kom fram gick det dock fort..

10 år. 77 dagar. Alldeles för länge.