Åren går…

2018

2018

2018.
Jag vill säga mitt år. Mitt, för att jag fått jobb. Något jag lixom klev upp ur askan och fixade, alldeles själv. Av över 160 ansökningar blev det mitt jobb. Det är inte bara ett jobb utan det är en fantastiskt plats att vara på. Roliga uppgifter, fenomenala arbetskamrater och en bra arbetskultur.

Vi har köpt hus. Ett underbart hus. Barnen kan springa runt, både ute och inne. Det finns skog, lekparker, barn som grannar, inga bilar, rådjur på altanen. Inne är det fint, stort, rymligt, lugnt och tryggt ♥

Året vi fick revansch!

2017

2017

2017.
Året vi kämpade för våra liv. Malins, mitt, barnens. Hela familjen kämpade. För allt vi hade, kämpade vi.
Vi slogs mot cancer. Vi slogs, slogs, slogs! Hela jävla livet var en kamp, på riktigt. Det var tårar, sorg, rädsla, panik, mediciner, kuratorer, läkare, sköterskor, undersköterskor, samtal, tankningar, resor till och från Umeå, Umeå sjukhus, Sundsvalls sjukhus, vårdcentralen osv osv osv…
I november landade vi i soffan. All Malins behandling var klar. Hon var cancerfri. Vi kunde andas igen.

2016

2016

2016.
Det lugnaste året sedan 2011. Vår lilla familj tjavade på i vår lilla bubbla. Den normala lugna, vanligt gnälliga bubblan. Det var vi. Malin, Ture, Folke och jag. ♥

2015

2015

2015.
Året vår familj blev komplett. Folke kom och vi blev fulltaliga. Lilla älskade virvelvind ♥

2014

2014

2014.
Frysförsök och IVF-behandling för att få Folke. Efter mycket om och men, på vår absoluta sista chans, bestämde han sig för att stanna kvar.
Vi busade med Ture, kämpade på med behandlingar för att få Folke. Livet lixom rullade på…

2013

2013

2013.
Dop för Ture. Mys, kärlet, lek, bus, familj, flytt, lycka. Kanske det lugnaste året innan livet gav oss våra prövningar.

2012

2012

2012.
Året vi blev mammor. Året som kantades med att bli gravid, vara gravid, sedan lite chockartat bli föräldrar. Helt underbart, fantastiskt och känslofyllt ♥

När jag sammanfattar åren så här så inser jag att jag kunde få veta vad livet skulle ge mig 2017, lite tidigare. Tänk vad mycket oro jag kunna ha besparats. Saker som oroat och bekymrat mig, som efter 2017 jag inte ens reflekterar över.
Jag har växt. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig att tro på mig själv, mina aningar, mina känslor.
Jag har lärt mig att stå upp för min sak, vara den obekväma människan i situationer jag inte tolererar.
Jag har lärt mig att jag är en björnmamma. Det finns INGEN som kan sätta sig på min flock, min familj, på mig, längre.

Det är jag och min familj, tillsammans, genom livet!

Annonser

Jobbet 🌟

Nu har jag gjort min första vecka.

Jag har aldrig blivit så väl mottagen, väl bemött. Ingen hasplar ur sig sedvanliga frågor för att skita i svaret. Alla frågar och alla LYSSNAR. Alla har två minuter över för att välkomna mig, fråga hur det går och lyssna på svaret.

Ödmjukheten, glädjen, känslan på mitt jobb har jag inte varit med om tidigare. Jag sa till Malin igår att jag är rädd att min sjukdom har gjort att jag inte förstår saker längre, att jag inte kan läsa mellan raderna eller uppfatta saker på rätt sätt längre. Har så svårt att förstå att alla verkligen är så genuina och trevliga som dom är.

Jag har verkligen hamnat på rätt plats, med rätt människor, med rätt arbetsuppgifter. Jag är så tacksam över att få vara där jag är!

Sånt man drar på… 👗👢👒

Har i flera veckors tid dragit, ojat och legat sömnlös över garderoben. Det har varit kläder som inte passar, oordning och jag har inte haft koll.

Har bott i pymme sedan december 2014. Gått upp 15 kilo. Varit i ett väldigt dåligt skick, så jag har inte orkat tagit tag i det hela.

Igår anföll någon form av ork mig så jag tog och tog tag i garderoben. Jag provade kläder, sorterade bort sånt jag inte kan ha (bortsett från ett par jeans som jag har som mina ”normalviktsjeans”), vek, hängde och verkligen kollade igenom allt.

Pymmarna är nergraderade till låda två. Första gången på måååånga år som mina vanliga kläder ligger överst. Allt som är i garderoben är nu i rätt storlek, jobbsnygga men fortfarande jag, Det är ordning. Garderoben är lika redo som mig att börja jobba.

Jag ser så otroligt mycket framemot att börja jobba. Få kliva upp på morgonen. Sminka mig. Ta på mig riktiga kläder. Säga hejdå till familjen. Gå till MITT jobb och göra det JAG är bra på. Att få KOMMA HEM till min familj. Sakna min familj. Längta efter min familj. Uppskattat min familj. Känna att jag är något annat än hushållerska, mamma och fru.

För mig är det här inte bara ett jobb. Det är jag. Bara jag. Hemma är jag fru, mamma, diktator osv. Sedan 2014 har jag varit hemma. Sedan 2014 har jag bara varit mamma, fru och sjuk i huvudet. Nu ska jag få vara jag. Göra något jag är bra på. Göra något för mig.

Det är svårt att förklara vad detta innebär för mig utan att tro att jag inte vill vara med min familj mer. Men så är det inte. Familjen är fortfarande det viktigaste i mitt liv. Har alltid varit och kommer alltid vara, men det som kommer nu, är för MIG. Bara mig.

Vilken jäkla dag!

Morgonen startade med att Malin och pojkarna blev påkörda. Inga skador på familjen och minimalt på bilen. Dock ett jävla meckel att hålla på med. Kontakt med polisen som gör en anmälan om smitning. Ett försäkringsbolag som ger olika besked om självrisk eller inte.

Sen lite chill med spa för mig och frun i två timmar. Helt själva. Kanske hur skönt som helst.

Efter det hade jag fått ett mejl att min jobbstart blir 26/2. Det tackar vi för. Ska även på utbildning dagen efter.

Sen upp och leta kåpan till sidospegeln. Hittade den i 1000 bitar. 🤬

Upp till fsk och hämta pojkarna.

Hem och lämnade Malin och Folke.

Sen vidare till optikern och hämta Tures glasögon. Sjukt snygg OCH stolt ❤️ !

Åt middag och gav mig sedan iväg till en infoträff för förskoleklassbarnen.

Hem och ta beslut.

Nu vill jag bara sova….