Åren går…

2018

2018

2018.
Jag vill säga mitt år. Mitt, för att jag fått jobb. Något jag lixom klev upp ur askan och fixade, alldeles själv. Av över 160 ansökningar blev det mitt jobb. Det är inte bara ett jobb utan det är en fantastiskt plats att vara på. Roliga uppgifter, fenomenala arbetskamrater och en bra arbetskultur.

Vi har köpt hus. Ett underbart hus. Barnen kan springa runt, både ute och inne. Det finns skog, lekparker, barn som grannar, inga bilar, rådjur på altanen. Inne är det fint, stort, rymligt, lugnt och tryggt ♥

Året vi fick revansch!

2017

2017

2017.
Året vi kämpade för våra liv. Malins, mitt, barnens. Hela familjen kämpade. För allt vi hade, kämpade vi.
Vi slogs mot cancer. Vi slogs, slogs, slogs! Hela jävla livet var en kamp, på riktigt. Det var tårar, sorg, rädsla, panik, mediciner, kuratorer, läkare, sköterskor, undersköterskor, samtal, tankningar, resor till och från Umeå, Umeå sjukhus, Sundsvalls sjukhus, vårdcentralen osv osv osv…
I november landade vi i soffan. All Malins behandling var klar. Hon var cancerfri. Vi kunde andas igen.

2016

2016

2016.
Det lugnaste året sedan 2011. Vår lilla familj tjavade på i vår lilla bubbla. Den normala lugna, vanligt gnälliga bubblan. Det var vi. Malin, Ture, Folke och jag. ♥

2015

2015

2015.
Året vår familj blev komplett. Folke kom och vi blev fulltaliga. Lilla älskade virvelvind ♥

2014

2014

2014.
Frysförsök och IVF-behandling för att få Folke. Efter mycket om och men, på vår absoluta sista chans, bestämde han sig för att stanna kvar.
Vi busade med Ture, kämpade på med behandlingar för att få Folke. Livet lixom rullade på…

2013

2013

2013.
Dop för Ture. Mys, kärlet, lek, bus, familj, flytt, lycka. Kanske det lugnaste året innan livet gav oss våra prövningar.

2012

2012

2012.
Året vi blev mammor. Året som kantades med att bli gravid, vara gravid, sedan lite chockartat bli föräldrar. Helt underbart, fantastiskt och känslofyllt ♥

När jag sammanfattar åren så här så inser jag att jag kunde få veta vad livet skulle ge mig 2017, lite tidigare. Tänk vad mycket oro jag kunna ha besparats. Saker som oroat och bekymrat mig, som efter 2017 jag inte ens reflekterar över.
Jag har växt. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig att tro på mig själv, mina aningar, mina känslor.
Jag har lärt mig att stå upp för min sak, vara den obekväma människan i situationer jag inte tolererar.
Jag har lärt mig att jag är en björnmamma. Det finns INGEN som kan sätta sig på min flock, min familj, på mig, längre.

Det är jag och min familj, tillsammans, genom livet!

Annonser

Min fina fru ❤️

Min fina fru fyller 40 år imorrn! ST.nu har gjort ett reportage om henne.

Eftersom ST är lite snikig och låser den klockan 21, så läggar jag ut den så här.

Imorrn firar vi livet lite extra ❤️

Helgen, värmen, kärleken

Vilken helg. Varmt skönt. Massa familj. Massa mys. Massa kärlek.

En helg för återhämtning. Första gången på länge känner jag att jag fått någon form av energi, inte helt dränerad efter en helg. Så skönt.

Det känns  som familjen börjar landa nu.. 7 månader efter sista behandlingen. Vi bråkar inte lika mycket. Vi har inte samma kamp varje dag. Det är lite fler timmar mellan alla skräckfyllda tankar..

Kanske någon gång att vi kommer komma tillbaka till livet, som en hel familj. ♥