Det smög sig på… 🏥

Det började förra onsdagen. En smärta i vänster axel. I lördags hade den eskalerat så det var svårt att andas. Ont i vänster axel och ner över bröstet….

Tänkte på lördagmorgon att jag åker upp på PVJ och får lite tabletter så jag kan andas iaf. Tänkte inte att det var något värre än så.

Kom upp till luckan på PVJ. Berättade om mitt problem. Kvinnan i luckan tittade på mig och skickade in mig direkt in på akuten. Efter ca 2 minuter fick jag komma in, uppkopplad på EKG, nål sattes, blodtryck och puls kollades. Det blev värsta pådraget…

Hade inte någon tanke alls att det kunde vara något farligt.

Efter några timmar uppkopplad blev jag skickad till röntgen där lungor och axel kollades. Inget fel någonstans mer än ytterst pyttelite vätska i vänster lunga. Något som kan komma av en förkylning och läker oftast ut av sig själv. Så rent medicinskt var det inget livshotande.

Efter 5 timmar blev jag flyttat från akutrummet till ett vanligt rum i väntan på en ortopedläkare (dom vi INTE har så mycket övers för efter Malins år av smärtor). Han kom tillslut. Fick göra några viftningar med armarna. Blev diagnostiserad med inklämingssyndrom (impingement). Alvedon och Naproxen. Vila. Det kunde ta tid. Kontakta sjukgymnast.

Åkte hem och vilade, försökte andas men allt blev värre. På måndag hade jag flax och fick komma akut till sjukgymnasten. Han gjorde en grundlig undersökning. Noga. Tålmodig. Han klämde och kände, vred och böjde. Han konstaterade att jag INTE har inklämningssydrom och gav mig order att: röra så mycket det går, göra övningar och inte vara rädd för att röra armen.

Igår eskalerade det hela till att jag blev otroligt rädd. kunde knappt andas in utan att svimma av smärta. Åkte på VC och fick träffa en sköterska som klämde och kände. Hon konstaterade i samråd med läkaren att det är muskelvärk. Kraftig muskelvärk. Hon förklarade, visade och berättade. Jag blev lugn. Naproxen och Alvedon i maxdos i några dagar.

Innan jag skulle försöka ta mig till bilen, så kom hon på vem jag var. Jag var ju Malins fru. Malin som har haft cancer. Malin som har haft en dödlig sjukdom. Det sista hon sa var -När man lever så nära en sådan sjukdom är det naturligt att bli extra rädd när man själv får ont.
Där och då lät det så logiskt. Klokt. För det är ju så. Det bor en rädsla i mig. En rädsla som inte fanns innan Malins diagnos. Men, så här i efterhand, så reagerar jag med lite ilska. Jag har inte cancer. Det hela började med att jag skulle få lite bättre tabletter och sjukvården skrämde upp mig..

Idag har det börjat bubbla (knäppa?) i mig. Precis där jag har som ondast. Under vänster bröst. Varje andetag inåt bubblar (knäpper) det några gånger. Vet inte om det är den muskeln som är arg på mig som ”lossnat” eller om det är något annat. Tänker inte kolla upp det, för min fru har haft cancer.

Annonser

Det är inte över.

2017. Alla blåa streck är möten, telefonsamtal, inläggningar, cytostatika, strålbehandling, provtagningar osv… 2017, vilket jävla år. Nu är det 2018 och tacksamheten över att vi lever, allihopa, är oändlig. 🌟 Har vi klarat 2017, klarar vi allt, tillsammans ❤️

Det kommer aldrig gå över. Men för varje dag bleknar alla smärtsamma minnen lite mer. Men rädslan. Den finns kvar. Den bleknar inte det minsta.

Minnena blir lite mer diffusa, suddiga och i många fall kommer jag ihåg glädje i all soppa. Skratten med sköterskorna. Den ”hopplösa” blicken i Malins ögon när hon hörde vågen komma farandes i korridoren. Lugnet att gå i en tom korridor genom hela sjukhuset på kvällarna på väg till hotellet.

Det svarta, sårade, skadade är oxå kvar, men inte lika skarpt längre. Förtvivlan, hopplösheten, tomheten.

Rädslan. Den är fortfarande lika skarp. Lika hård. Lika förlamande. Den har eskalerat. Så fort någon i familjen har ont, så har dom cancer och kommer att dö. Nej, jag vet att det inte är förnuftigt att tänka så, men det är så man blir när cancern har knackat på. Den mer eller mindre vägrar lämna oss (mig) ifred. Rädslan är konstant. Närvarande. Jag är på tårna hela tiden. Minsta ny grej på Malin så börjar tankarna att snurra igen. Fort, länge. Pulsen ökar. Fight-or-flight response, sätter in och överlevnaden tar över. För allt. Från en nysning till en smärtexplosion.

När man möter cancer, blir man aldrig fri från den. Aldrig! Spelar ingen roll hur friskförklarad man kan bli. Man blir inte fri den…

Fuck jävla satans skit-cancer.

Rutiner.

Nu har jag jobbat ett tag. Börjar hitta mina egna rutiner, sätt att göra saker på. Komma in i jobbet. Jag trivs så otroligt bra. Alla är kollegor är så fina.

Däremot så är jag så trött. Så himla trött. Frågar samma saker flera gånger hemma. Kommer inte ihåg svaren. Trött i huvudet. Spelar ingen roll hur mycket/lite jag sover, så är jag trött, ofokuserad, okoncentrerad… Inget minne. Ingen energi. Ingen ork.

Livrädd att det ska barka iväg igen. Vet inte hur jag ska få stopp, för jag kan lixom inte dra ner på aktiviteter. Jag är på jobbet eller hemma. Tränar en gång i veckan. Lägger mig i tid. Sover hyfsat. Sover 7-8 timmar varje natt.

Vad ska jag dra ner på?

 

Nedräkning.

På tisdag är det dax för återkontroll igen.

Jag har inte tänkt så mycket på det tills Malin sa ”varje ”godkänd” återkontroll, är ett steg närmre återfallet”.

Det är det vi lever med nu. Nedräkningen till återfallet. Vi ska INTE tänka så men det är svårt att fokusera på ett helt friskt liv.

Även om livet är cancerfritt så går det inte att släppa. Återfall. Behandlingar. Operationer.

Jag tror inte vi någonsin kommer att släppa oron och ångesten inför återbesöken. Och just nu, är det för tidigt för att ha ”lärt sig leva med det”.