Rörigt.

Det är rörigt inombords. Lessen, glad, deppig, trött, glad igen osv….

Jag har varit hemma i 3 veckor och semestrat med familjen. Bra väder, mycket mys, lite vila, lite ro. Fullt ös. Hela tiden. Hur mysigt vi än har haft det så är det faktiskt ganska jobbigt att vara hemma hela tiden… Malin gör ett hästjobb nu när hon är hemma i 3 1/2 vecka själv med pojkarna. Jag känner mig nöjd över att vara på jobbet. Det känns skönt att få sakna familjen lite. Att inte veta vad dom gör, hur roligt dom har. Naturligtvis älskar jag min familj, men återigen efter en semester kan jag konstatera att vi är en familj som behöver vara i vardag. Vi fungerar bäst då.

Jag är trött. Så ofantligt trött. Känner mig väldigt sliten. Känns inte som jag får ro någonstans. Hela jag är rörig. Jag får inte ihop huvudet, tankarna, dagarna, rutinerna osv.. Jag är mest bara trött, sur och gnällig. Detta i kombo med en blivande 6-åring som har ett känslomässigt register som med stor variation varierar med en marginal på ca 30 sekunder + en 3-åring som gör allt tvärtemot, vägrar lyssna och är så mycket 3 han kan.

Har en god vän som håller på att förlora sin fru. Cancer. Dryga 40 år. 3 barn. Det är så jävla vidrigt. Jag hatar denna sjukdomen. HATAR!!

Har en annan vän vars sambo gått över till palliativ vård. Cancer. 3 barn.

Livrädd för dom kommande åren över hur vår situation kommer se ut. Livrädd. Allt är så normal igen. Det enda jag önskade när vi satt där i Umeå mitt uppe i behandlingen. Nu när allt är normalt igen så ligger det fortfarande en skugga över livet. Rädslan. Skräcken.

Skillnaden nu och då är att då var det okej att prata om det. Då var det okej att lufta hur man känner. Det är det inte längre. Nu är ju Malin frisk. Nu ska ju livet vara så jävla blommigt och fint och ingen orkar lyssna längre. Och skulle någon lyssna, så vet jag nog inte vad jag ska säga. För jag vet inte vad jag känner, hur jag känner, hur jag mår. Det är så jäkla rörigt. Allt. Överallt.

Cellförändring jag har är kvar. Den växer och frodas. Har tid på sjukhuset 13/8. Då ska vi prata om hur det ska behandlas. Kirurgiskt eller inte.. Jag vet att det inte är cancer men det är så jävla jävligt ändå..

Annonser

Rutiner.

Nu har jag jobbat ett tag. Börjar hitta mina egna rutiner, sätt att göra saker på. Komma in i jobbet. Jag trivs så otroligt bra. Alla är kollegor är så fina.

Däremot så är jag så trött. Så himla trött. Frågar samma saker flera gånger hemma. Kommer inte ihåg svaren. Trött i huvudet. Spelar ingen roll hur mycket/lite jag sover, så är jag trött, ofokuserad, okoncentrerad… Inget minne. Ingen energi. Ingen ork.

Livrädd att det ska barka iväg igen. Vet inte hur jag ska få stopp, för jag kan lixom inte dra ner på aktiviteter. Jag är på jobbet eller hemma. Tränar en gång i veckan. Lägger mig i tid. Sover hyfsat. Sover 7-8 timmar varje natt.

Vad ska jag dra ner på?

 

Träning, träning, träning…

Jag har lämnat och hämtat pojkarna på förskolan i stort sett varje dag sedan Folke oxå började. Malin har bara behövt se till att göra sig själv klar och komma iväg på jobbet. Barnen, kläder och packning har jag oftast (kan nästan stäcka mig till att säga alltid) fixat.

Nu står vi inför en stor förändring. Malin kommer att lämna och hämta pojkarna varje dag + att jag kommer behöva ha tid på mig på morgonen då jag inte kan jobba i pymme eller ”raggarduschad”.

Idag var första morgonen jag skickade iväg familjen till förskolan utan att jag var med.

Analysen av morgonens kaos (nu var det första gången så jag tänker inte lägga så mycket vikt i det) är att det är en ganska lång väg kvar tills jag oxå kommer hinna göra mig klar… ☺️

Svårigheter och bitterhet.

en av dom största svårigheterna i vardagen i allt detta är att vi inte har en ”plan” nivå på allt. Malin har ju sina ordentliga lågdagar då hon knappt kommer upp ur sängen. När hon väl gör det, så är jag så slutkörd att jag lastar över mycket på henne. Vilket inte går eftersom hon är helt färdig. Jag försöker verkligen att tänka att jag är själv. Jag planerar och utför allt. Men på helgerna är det så jäkla tufft. Ingen avlastning någon timma på dagen.

Jag försöker verkligen lägga min energi på pojkarna. All min energi, men det räcker inte hela dagarna, alla dagar. Dessutom spelar det ingen roll vilken dag hon får behandling, det är alltid en ”ensam” helg att försöka få ihop.
Det är tufft. Jäkligt tufft. Men det finns inget alternativ än att få det att funka. Pojkarna har det bra. Och det är det som är huvudsaken!!❤️

Jag önskar så att jag hade varit frisk innan allt detta hände. Att jag hade orken och glädjen kvar. Att jag hade orken att skicka iväg ett sms till nån att ”möt oss i lekparken” eller något. Men jag är lixom för slut för allt…

Sen bitterheten! Det var inte så här det skulle bli. Den såg ju godartad ut. Den skulle bara opereras ut och sen var det klart.

Vi skulle ”bara” behöva lära oss ett nytt liv med en ”halt” mamma. Nytt liv med en rullstol i familjen. Vi skulle inte behöva gå igenom cytostatikabehandling, strålning, dagar/nätter borta från pojkarna, sjukhusvistelser, prover, tårar, smärta och oro. Vi skulle inte det!!! 💔

Jag vet inte vad det är för plan med allt detta? Jag vet inte vad jag (vi) kan ha gjort för att bli drabbade av denna prövning? Vad har mina barn gjort för att behöva gå igenom det här? Vad ska dom lära sig av detta? Vad ska vi lära oss av detta? Vem det nu än är som har lagt ut denna väg för oss, så man fuckar fan inte upp en familj med små barn. Man gör inte det!!

Ture och jag.

Vi är i konstant konflikt. Hela tiden, om allt.
Reaktionen vi har väntat på har nu kommit.
Jag gör som alla andra föräldrar. Tomma hot, mutor och ”sitt här och fundera på vad som blev fel”.
Ture har kommit på det. Så nu är jag så utmanövrerad man kan vara. Han är så arg. Arg på mig.
Det är i och för sig inget konstigt eftersom det är jag som i stort sett alltid tar alla diskussioner.

Idag ”tvingade” jag honom att berätta varför det arga bubblade i honom. Efter 1 1/2 timme kom det fram. Han är arg, för att jag är arg. Så jävla hjärtskärande att höra 💔 Men, bra att få höra!<
ag har inget tålamod längre. Jag har alltid "brunnit" snabbt, men nu är det tålamodet helt obefintligt. Självklart att han blir orolig och arg när man blundar för vissa saker ibland och sen brinner av innan dom knappt har hänt nästa gång.

Jag är så tacksam att han berättade för mig. Att han faktiskt kunde sätta ord på vad som bubblar i honom.<
en att jag känner mig som världens sämsta förälder det är en helt annan femma.<
u vet jag iaf vad jag måste göra för att försöka vända det hela. Jag MÅSTE ta varje konflikt likadant, jag måste blunda för samma saker, jag måste lyssna in Ture, jag måste orka vara mer tålmodig och lugn.

Det är INTE lätt för barnen i den sits vi sitter i. Jag är "sjuk i huvudet" och Malin har cancer.<
u när han har satt ord på allt, kan jag bara försöka ta all energi att vända det!!<
ett är upp till mig, inte barnen.

Nu är förhoppningsvis det värsta tiden över. Semestern och Umeåresan. Nu kan vi förhoppningsvis gå in nån form av vardagsliv igen. Förskola. Rutiner.

Förhoppningsvis så orkar jag hålla ihop några månader till. Till Malin orkar ta över "huvudansvaret".

Förhoppningsvis älskar mina barn mig om 5 år, 10 år, 50 år.

Han är min stora lilla Ture, min bästa Ture ❤️