Brillor 👓

Ture har klagat på huvudvärk i flera månader, av och till. Så när det var dax för 5-årskontrollen gjordes en synundersökning. Mycket riktigt, som vi misstänkt, så ser han dåligt. Vi fick en remiss skickad till ögonmottagningen och skulle bli kallad i februari.

I måndags lämnade jag pojkarna som vanligt på förskolan. Vid 9 ringde telefonen. Kvinnan från ögonmottagningen meddelade att det fanns en tid klockan 10 samma dag annars skulle vi få en kallelse i slutet på februari. Kastade på mig duschen medans Malin ringde förskolan och meddelade att jag skulle hämta Ture.

Väl uppe på ögon tog allt sån himla tid. Det var undersökningar, svidande droppar, väntan, mer svidande droppar, ännu mer väntan, ännu mer undersökningar för att tillslut konstatera att Ture behöver glasögon, på heltid. Kanske inte exakt det arvet jag vill dela med mig av, men så blev det.

Vi var på ögon i över 2 timmar. Inte en enda gång gnällde Ture. Inte en enda gång. Trots att lunchen blev en timme senare än vad han är van vid. Trots att han fick svidande droppar i ögonen. Trots att han fick göra lite konstiga och lite obehagliga undersökningar. Han är helt otrolig denna lilla kille. Han lyssnade på doktorn, han gjorde som hon sa, han satt stilla under undersökningarna, han svarade, han var trevlig. Jag blir lika förvånad varje gång vi hamnar i situationer, där JAG skulle vara lite vaksam, och han bara följer med. Han är en otrolig lite kille!

Vi har pratat ganska mycket här hemma om han förmodligen kommer få glasögon. Så inget konstigt med det. Han var nästan lite stolt. Han berättade för fröknarna på förskolan, i positiv anda, att han skulle få glasögon. Och att han måste ha dom hela tiden ”inte som fröken L, utan som fröken E” (fröken L har läsglasögon och fröken E på heltid).

Igår hämtade vi honom lite tidigare på förskolan för att prova ut bågar och skicka efter brillorna. På kocken C´s inrådan gick vi till Smarteyes. 10 minuter senare var vi klar. Snabbt och enkelt. Han kommer bli så snygg OCH stor!

Vill höja vårat fina land lite. Eftersom vi kom från ögonmottagningen med ett recept, så fick vi ett par glasögon GRATIS! Och vi behövde bara betala 750 kronor för det extra paret vi beställde (han är bara 5 och vi har en vild lillebror så det vara lika bra att gardera sig med 2 par). Förstå, GRATIS!!

Efter brillprovning så tjavade vi iväg och fikade. Han är så härlig att prata med. Lyssna på. Han är otroligt klok, smart. samtidigt väldigt mycket 5-6 år ❤️

Annonser

Provsvar.

Läkaren ringde och lämnade provsvaren från den stansade biten på mitt ben igår.

Jag har en `diskret kronisk inflammation` i huden. Inget farligt. Och det var bara att ringa VC om det blir för jobbigt med utslag och klåda.

Så jahapp. Hon visste inte vad det var mer än att det inte var något farligt.

Det är bara att hoppas att det inte kommer ett till så kraftigt skov som det kom nu, för jäklar vad det har brunnit på min kropp.

Dessa bilder är ”fina” i jämförelse med resten av kroppen.. Herregud hur jag har sett ut. Tack och lov har det lagt sig och jag har ingen aktiv på gång. Nu är det bara ärr kvar. Mörka fläckar där utslagen suttit.

Jag är rätt säker att mina utslag och ledvärken hänger ihop med stress. Att hjärnan fortfarande inte riktigt lärt sig hantera alla känslor mm, så bryter kroppen ihop istället.

Eller så är jag bara så här.

Men ja, en diskret kronisk inflammation i huden. 👩🏼‍⚕️

Så var det det här med affektiva…

I ett år och tre månader har väntat, blivit utredd, utfrågad och slutligen kommit till målet, affektiva mottagningen på sjukhuset.

I ett år och tre månader har väntan på affektiva fått mig att hålla näsan ovanför vattenytan. Dom skulle laga mig, fixa mig, göra mig till mig igen.

I måndags var jag där.

Jag har nog aldrig varit så nervärderad och tryckt ner i skorna som efter det mötet.

  • Läkaren refererade Malin som ”min man” säkert 20 gånger, detta trots att jag sa att hon var min fru, varje gång.
  • Läkaren sa även att det var Malins ”fel” att jag var sjuk. Inget gehör alls att jag redan varit sjuk i 7 månader innan Malin fick cancer.
  • Läkaren frågade uppriktigt vad jag gjorde där. Trots att jag blivit hänvisad av VC och vidare bedömd och remitterad dit av bedömningsenheten.
  • Läkaren ifrågasatte varför jag var sjukskriven. Arbetslösa är inte sjukskrivna.
  • Läkaren försökte övertala mig att jag dricker ett glas vin till maten ibland. Inget gehör för att jag varit spiknykter (inte smakat något med alkohol i) i nästan 500 dagar.
  • Läkaren visste inte alls hur det blev med min sjukskrivning för hon har semester ver jul och nyår.
  • Läkaren skrev ut medicin utan att berätta det för eller lämna någon form av information över hur utsättning med dom jag har nu insättningen av dom nya ska gå till.
  • Läkaren kunde inte se mina tidigare sjukintyg, så dom fick jag åka upp med efter mötet.
  • Läkaren skulle ”höra av sig”.

Så nu står jag på ruta ett igen. Ännu mer förvirrad. Ännu mer sårad. Ännu mer arg.

Affektiva.

Sedan september 2016 har jag längtat, väntat och hoppats att få komma upp till Affektiva enheten på sjukhuset.

Det har, i min sjukdom, varit ett mål.

Jag har klamrat mig fast i tanken på affektiva, att dom ska laga mig, rädda mig, fixa den här soppan i mitt huvud.

Idag är det dax. 10:30. Och jag är livrädd. Så sjukt rädd. Tänk om dom inte kan hjälpa mig, kan fixa mig? Tänk om jag kommer vara så här jämt. Tänk om jag inte är sjuk nog? Tänk om jag är för sjuk? Tänk om jag är ett hopplöst fall?

Ja, rädd.

Rädd för affektiva. Rädd för FK. Rädd för att inte bli hel igen.

Jag var inte guds bästa ”barn” tidigare, men jag saknar mig, mitt gamla jag. Hur jag än var, så var jag bra.

Det bubblar..

.. känslor i min kropp. Nästa vecka är det första återkontrollen sedan behandlingen blev klar. Denna veckan är det 2 röntgen, blodprover som ska tas. Nästa vecka, innan mötet, ska ett hjärteko tas.

Jag har verkligen försökt att inte låta detta ta någon plats i livet. Det har bubblat fler än en gång per dag men jag har tryckt tillbaka det. Det får inte komma upp! Ångesten inför återbesöket. Oron över vad som kommer sägas. Oron över hur känslor ska hanteras.

Men med 7 dagar kvar känns det okej att låta det komma. Men det får inte ta mer plats än så. För jag vägrar låta denna sjukdom överskugga min lilla familj, mitt liv, något mer. 7 dagar.