Vad vi möts av.

Samma visa, hela tiden.
Av dessa två hör en till landstinget och en till kommunen. Två skilda, stora, ställen.

Det är 2018. Vi har väl kommit längre än så här?

Samkönade har fått skaffa barn länge. LÄNGE.

Det är fortfarande så himla långt att gå. Mina barn ska inte behöva mötas av normen. Dom ska få mötas som individer och sedan få förklara sin familj. Vet inte hur många gånger, inom vården, vi fått säga till att det finns INGEN pappa, det finns en donator. Dom som arbetar inom vården borde ju kunna gå in med en fråga till ett barn ”Hej, hur ser din familj ut?” istället för ”Hej, hur mår du? Är din mamma och pappa med dig idag?

Jag har alltid sagt att mina barn ska ALDRIG behöva slåss för sin familj. Dom har inte bett att få växa upp i en normbrytande familj. Dom ska inte behöva möta oförståelse.
Detta lägger ju en jäkla uppgift på oss som föräldrar. Jag gör det jag kan. Jag ringer, mejlar, tar diskussioner, allt för att våra barn ska ha en självklar plats i samhället.

Vi gör det vi kan men det är som att ”pissa i motvind”….

Annonser

Inte tillräckligt sjuk i huvudet.

Så. Då är jag helt avskriven från affektiva. Jag ”uppfyller inte kriterierna” enligt chefsläkaren (som aldrig träffat mig. och min underläkare som träffat mig två gånger). Med andra ord är jag inte lika sjuk i huvudet längre.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så länge som jag har härdat ut för att få komma till en psykolog. Få hjälp. Få någon som kan hjälpa mig att få ordning på huvudet.

Nu är jag remitterad tillbaka till vc. Till kuratorn som aldrig har tid. Till läkarna som i alla fall får ringa upp till affektiva för att veta vad dom ska ge mig för mediciner.

För sex veckor sedan skulle jag genomgå en omfattande utredning för att ta reda på om jag är bipolär. Sex veckor senare är jag frisk. Det går fort mellan varven..

Ja, vad säger man…

Tufft. Livet är så sjukt tufft.

Bakslaget vi väntat på har kommit. Malin mår inte bra. Kuratorn som jag fixade i början av resan har 45 minuter varannan månad. Det lixom räcker inte. Har ringt och väntar på besked om kurator via onkologen.

Jag förstår att Malin mår dåligt. Hon har haft en sjukdom som kunnat ta hennes liv. Hon började jobba 2 månader efter avslutat behandling. Hon har planerat sin begravning. Nu ska hon vara så jävla glad, lycklig och tacksam att hon lever. Livet ska lixom flyta på som vanligt.

Men, inget är som vanligt. Malin har gått igenom en helvete. Hon har kämpat för sitt liv.

Jag förstår att Malin är tom, trött och blank. Orkeslös, energilös osv… Det är väntat. Blir bara så jävla förbannad när jag hade förberett så stödet skulle finnas när detta kom och nu gör det inte det…

Jag är trött. Dom två vuxna i familjen sliter på sina egna vis. Dom två små i familjen sliter på sina vis dom också.

Folke är snart 3 år. 3 år. Med allt vad som följer en treårings humör och känsloregister.. Herregud, vilken period.

Ture han är blivande 6:åring. Med attityd, känslorna utanpå kroppen, skiftar från glad till förtvivlat arg på ungefär 2 sekunder, medans vi desperat försöker förstå vad som hände..

Dom är fortfarande dom bästa som finns, men det går inte att säga att livet är smärtfritt med två små ”fas”-barn. Men eller utan trauma i bagaget, för föräldrarna…

Jag skulle vilja sova. Tömma huvudet. Inte bry mig. Bara få vara. Andas.

Jag älskar min familj, men fan vad livet är tufft nu…

Konsekvenser. Min syn på det hela.

Detta är inte på något vis ett elakt inlägg. Det jag skriver nu är vardag, känslor och tankar. Vardag och sviter efter cancer, behandlingar och ett fysiskt handikapp.

Ni är många som följt oss genom denna resa. Väldigt många. ❤️

Nu när det har gått några månader efter behandlingarna kan vi börja fundera vad som har hänt. Och det är mycket. Och det är inte bara positivt.

Malins fysiska framsteg är otroliga. Hon gör saker som läkarna sa skulle vara helt omöjliga. Hon kämpar. Hon försöker. Hon lyckas.

Det som däremot inte alla vet, eller har koll på, det är vad som händer i huvudet efter en cancerbehandling.

En av cytostatikasorterna Malin fått kan göra att man blir hjärnslö. Man tappar det kognitiva, man tappar, ”synen” att se vad som behövs göras och man tappar orken att göra det. Malin har väl aldrig varit den som hoppar upp ur sängen på morgonen, men nu sitter det fast. Stenhårt. Trots väckarklocka, barn och (tillslut) en jävligt förbannad fru, så kommer hon inte upp. Så min vardag börjar alltid med att jag måste bli arg. Och det sätter sin prägel på hela dagen.

Jag försöker tänka att det är cancern/behandlingarna. Inte ovilja. Jag verkligen försöker, varje eviga dag. Men lika väl som det är tufft för Malin är det tufft för mig. För mig har det ju bara varit att ta sig igenom behandlingarna och sen lära oss att leva med ett handikapp i familjen. Jag trodde inte det skulle bli så här. Att jag skulle behöva fortsätta rodda familjen med en ensam känsla i kroppen.

Sen är det oxå tålamodet, orken, kraften, spontaniteten som har försvunnit. Det finns inte så mycket ”go” kvar. Jag får tvinga, släpa och dra med mig Malin när vi ska gå ut. Drivet har försvunnit. Allt är krångligt.

Många dagar är allt fel. Det kan vara allt från att det är kallt till att barnen låter. Vissa dagar kan man knappt andas utan att man gör något fel.

Det är som att leva med mig själv för 1 1/2 år sedan. Men detta är inget som, i mitt fall, kan medicineras bort, utan detta måste kommas till insikt och lära sig att leva med. Det gäller för hela familjen, inte bara Malin.

Malin pushas till att göra det hon vill. Det som ger henne kraft och ork. Hitta på saker som hon vill göra. Något som driver henne. Kvar blir jag, bitter, över att det hon vill, är inte samma som jag tycker att hon borde vilja. Familjen, barnen, tiden. Kvar blir jag, bitter, för att jag blir kvar i exakt samma spår som jag stått och trampat i det senaste året. Malin ska utvecklas, göra saker hon tycker om. Kvar blir jag.

Det här är inget ovanligt utan snarare väldigt vanligt. Den som har varit sjuk ska göra det den vill för att må bra igen. Vi andra ”ska” kännas oss ”övergivna” för vi får inte alls samma stöd. Och vi blir kvar. Det är en extremt dålig eftervård för cancerpatienter och anhöriga i detta land. Dessutom är det ingen som pratar om vad som händer i en familj EFTER behandlingarna är klar. Det är inte bara tomheten. Utan det är oxå att försöka hitta en balans i familjelivet. Att acceptera, för båda parter, hur saker är. För den tillfrisknande, att försöka hitta livet igen. Att det anhörige, får fortsätta stå och trampa.

Jag älskar Malin. Jag älskar min familj. Vad som än händer så tar vi oss igenom det. Men jag vill att folk ska veta, att bara för att man är klar med sin behandling, så sitter sviterna i länge. För alla, i hela familjen.

Jag är oändligt tacksam att Malin faktiskt lever idag. Hur hon än är. Hon är min fru. I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt ❤️