Rutiner.

Nu har jag jobbat ett tag. Börjar hitta mina egna rutiner, sätt att göra saker på. Komma in i jobbet. Jag trivs så otroligt bra. Alla är kollegor är så fina.

Däremot så är jag så trött. Så himla trött. Frågar samma saker flera gånger hemma. Kommer inte ihåg svaren. Trött i huvudet. Spelar ingen roll hur mycket/lite jag sover, så är jag trött, ofokuserad, okoncentrerad… Inget minne. Ingen energi. Ingen ork.

Livrädd att det ska barka iväg igen. Vet inte hur jag ska få stopp, för jag kan lixom inte dra ner på aktiviteter. Jag är på jobbet eller hemma. Tränar en gång i veckan. Lägger mig i tid. Sover hyfsat. Sover 7-8 timmar varje natt.

Vad ska jag dra ner på?

 

Annonser

Tvärdäckad.

Jag somnar ALDRIG med barnen när jag lägger dom.

Idag kom Malin in 21:10 och väckte mig. Jag är helt färdig!

Ingen tid alls för återhämtning denna helgen på grund av alldeles för mycket trevliga och roliga grejer.

Aw i fredags direkt efter jobbet. Simskola, middag på restaurang och en fantastiskt konsert med Jill Johnsson i lördags. Idag skulle jag och Ture ut till Birsta för att köpa en ryggsäck. Vi tjavade på (åt oss igenom Ikeas hela meny) och hade det hur mysigt som helst i FEM TIMMAR 😂

Detta plus att Folke varit dålig i en veckas tid och stressen med det.. 🤮🤒

Så helgen har bjudit på mycket roligt/mysigt/trevligt men oxå en insikt att jag är inte helt hundra, jag måste oxå vila.

Här framöver får jag nog planera in tid för återhämtning, hemma i pymmen, på helgerna oxå… 😴

Osynk.

Jag och Malin är lite osynkade här hemma nu.

I åtta månader har vi kämpat, på olika sätt, med olika sjukdomar.

I åtta månader har Malin kämpat för sitt liv och jag har kämpat för familjens.

I åtta månader har Malin blivit ”sänkt” gång på gång och jag har försökt hålla oss alla ovanför vattenytan.

Nu börjar Malin få sin ork och energi tillbaka och mina reserver börjar sina.

Malin vill göra saker. Jag vill sova.

Jag förstår Malin. Jag förstår att hon vill leva. Av hela mitt hjärta, förstår jag henne❤️

Jag orkar inte. Jag orkar inte ”leva” just nu. Jag vill sova. Jag behöver sova. Jag behöver tystnad, vila och återhämtning. Jag behöver få komma ikapp igen.

Lite mer tid. Lite mer vila. Jag kommer ikapp tillslut.

Kurator.

Jag har i över ett års tid försökt att träffa min kurator en gång i månaden. 45 minuter varje gång. Det har varit väldigt skönt att ha någon att få verka ur sig hos. Bara få vara en stund.

Idag var det dax igen. Nu är det ett tag sedan på grund av andra möten, sjukhusvistelser mm.

Det tog oss 45 minuter bara att sortera ut och för mig att berätta vad som hänt den senaste månaden. Det är helt sjukt vad vi har gått igenom. Cancer (inte bara en sort, utan tre), hjärtinfarkter, iva-vak, blodförgiftningar, död. Det har varit ambulansfärder, sjukhusvistelser, vak, förhoppningar, undersökningar osv. Skulle jag skriva allt som hänt dom senaste veckorna är det ingen som skulle tro mig. En familj kan inte ha så mycket olycka över sig som oss nu 💔

Jag är helt bedövad. Jag känner inget, tycker inget, orkar inget. Helt slut. Tom. Orkar inte vara lessen.

Kuratorn tyckte det var bra att jag sover. För nån dag kanske jag vaknar och orkar känna efter, tänka och kanske börja bearbeta allt vi gått igenom dom senaste 7 månaderna.

Mitt i allt detta kaos har jag fått en tid på affektiva. En avdelning som inte har läkare som kan skriva intyg i tid, eller tillräckligt utförliga för att FK ska godkänna dom. Eftersom jag hamnar där, får inte min läkare skriva intygen längre. Hon som känner mig. Hon som vet hur jag fungerar. Dessutom kommer affektiva vilja byta min medicin, förmodligen båda av dom. Detta innebär utsättning- och insättningssymptom. Det är bland det värsta jag varit med om någonsin. Har aldrig varit så ”sjuk i huvudet” som när jag blev insatt på den medicinen jag äter nu.. Det finns fortfarande inte tid nog för mig att vara ett kolli i några veckor. Jag måste fungera. Jag måste vara skärpt. Så jag vet inte hur jag ska göra.. Förmodligen lär dom ”skicka ut” mig från affektiva eftersom jag inte kommer ha mod/tid/ork att byta mediciner…

Tröttheten…

Jag är så trött.

Jag fick sovmorgon till 7:30 imorse. Första dagen sedan i början på mars jag har sovit längre än till 06 på morgonen. Malin tog pojkarna och gick upp. Jag fick sova. Tacksam över att Malin orkade. Tacksam över att Malin lät mig sova.

När det var dax för Folke att sova middag, tvärslockande jag, trots min sovmorgon.

Jag är så extremt trött.

Några veckor till måste jag hålla ihop. Sen kan jag sova.