Sista dagen 💔

Vår älskade stora kloka son gör sin sista dag på förskola idag. Sista dagen. Nästa gång han ställer klockan är första dagen på skolan. Förskoleklass.

Han är idag en av dom klokaste människorna jag känner. Han är så stor. Klok. Snäll. Ödmjuk.

Dessa åren på förskolan har hjälp oss att forma honom till den människan han är idag. En fantastisk människa. En egen individ. En egen person.

Förskolan har gått igenom tuffa tider med oss som familj. Svåra tider. Dom har hjälp, stöttat, lyssnat, tagit sig tid, haft ett extra öga. Förskolan har inte bara hjälp oss att forma Ture till en fantastisk människa. Dom har gjort sitt yttersta för att hjälpa och stötta vår familj genom Malins cancer.

Vad Södra bergets förskola har gett Ture och oss är obeskrivligt. Jag känner stor ovisshet inför framtiden. Inte alls samma trygghet. Ture kommer aldrig ha det så bra igen som han haft under dessa åren. Vi har blivit bortskämda. På ett bra sätt.

Så många år, timmar. Så många lekar. Så mycket bus. Så mycket utveckling. Så mycket glädje. Så många kramar. Så många plåster. Så många torkade tårar. Så mycket kunskap. Så mycket lärdom. Så många utmaningar. Så många skratt 🌟

Jag kan inte med ord beskriva vad förskolan har gjort för vårat barn. Jag är så tacksam. oändligt tacksam.

Tack fina ni för att ni hjälp oss att forma vårat barn till den han är idag. Och det gäller alla. Köket, Micke, Smaragden, Safiren, Diamanten och Rubinen! ❤️

Annonser

Vad vi möts av.

Samma visa, hela tiden.
Av dessa två hör en till landstinget och en till kommunen. Två skilda, stora, ställen.

Det är 2018. Vi har väl kommit längre än så här?

Samkönade har fått skaffa barn länge. LÄNGE.

Det är fortfarande så himla långt att gå. Mina barn ska inte behöva mötas av normen. Dom ska få mötas som individer och sedan få förklara sin familj. Vet inte hur många gånger, inom vården, vi fått säga till att det finns INGEN pappa, det finns en donator. Dom som arbetar inom vården borde ju kunna gå in med en fråga till ett barn ”Hej, hur ser din familj ut?” istället för ”Hej, hur mår du? Är din mamma och pappa med dig idag?

Jag har alltid sagt att mina barn ska ALDRIG behöva slåss för sin familj. Dom har inte bett att få växa upp i en normbrytande familj. Dom ska inte behöva möta oförståelse.
Detta lägger ju en jäkla uppgift på oss som föräldrar. Jag gör det jag kan. Jag ringer, mejlar, tar diskussioner, allt för att våra barn ska ha en självklar plats i samhället.

Vi gör det vi kan men det är som att ”pissa i motvind”….

Livet, funderingar och insikter.

Livet rullar på i sin lilla gång. Folke har fyllt 3 år. Ture har kommit in i härliga (fruktansvärda) sexårshumöret. Malin är i Linköping. Jag jobbar heltid.

Idag har jag sagt upp förskolan till Ture. ansökt om fritids. Helt sjukt att han ska börja förskoleklass. Kan inte förmå mig att tänka att han är snart 6 år. Min lilla lilla bäbis som var så liten… 💔

Nu börjar det närma sig årsdagen av Malins operation och dessutom är det planerat återbesök. Som vanligt börjar nerverna flytta utanför kroppen i väntan på mötet med läkarna.. Vet inte om jag någonsin kommer känna mig lugn inför dessa träffar…

Jag och Ture var till vårdcentralen härom dagen. Vi hamnade bakom en ambulans. Jag hoppades in i det sista att den skulle hämta någon på VC men icke. Den skulle till hospice. Fick sån jävla panik i bilen att jag fick sitta kvar i bilen och andas lite innan vi gick in till VC. Tänk paniken i patienten, anhöriga, resan till hospice. Sista färden. När man väl kommer dig kommer man inte därifrån med livet i behåll.. Vilken fruktansvärd resa att göra. Vetskapen.

Malin åkte till Linköping igår. Jag är ensam hemma med barnen i 3 dagar (Momma hjälper dock till med hämtning och utfodring, tack och lov). Kan krast konstatera att Malin får aldrig åka ambulans till hospice. Hon måste vara hemma. Jag skulle aldrig klara av att vara ensamstående. Varken själv, med barnen eller vardagen. Vi är ett team, en enhet, en familj. Vi ska leva i många år till. Men, alltid detta men, jag är så sjukt rädd. Varje gång. Varje möte med läkarna.

Vi har snart passerat ett år. Då är det ett år till innan den största risken för metastaser är över. Visst kan det komma senare, men oftast kommer det inom dom första 2 åren.

FK har börjat tjura med Malins sjukskrivning, så vi måste prata med Richard eller Medhy om dom, som är ortopeder, kan försöka sjukskriva henne längre. Nu har hon ju inget men efter cytten och cancern längre utan nu är det hennes handikapp och smärtor som är problemet. Förhoppningsvis kan dom hjälpa till.. Dom har iaf krävt att få vara med på nästa möte med onkologen.

IVO har beslutat att det blir en ”kritiserande” av VC och ortopeden på Sundsvalls sjukhus. Vi alla berörda parter har till 1/6 på oss att lämna synpunkter på deras ”förslag till beslut”. Jag har skickat in mina, så nu är det bara att vänta och se vad dom andra kommer med.. Det som iaf känns skönt är att IVO kommer att kritisera VC och ortopeden. Dom har gett Malin rätt. Nu återstår det bara att se hur rätt och hur hårt dom kommer gå mot dom andra parterna.
Löf har vi inte hört ett ljud från. Sista jag kollade var det några ångades kvar av redningen, så förhoppningsvis kommer det ett beslut till hösten från dom.

Jag satt en hel kväll och läste igenom journalerna som IVO skickat med sitt förslag. Blir så jävla förbannad. Bortsett från alla ryggskott, så skriver dom att Malin är tjock och lat och det är därför hon får återkommande smärtor. Hon gjorde ALLT, precis allt, för att inte få ryggskott mer. Hon tränade varje dag, hon åt rätt, gick ner i vikt och likt förbannat blev hon bemött med nonchalans och ignorans. Sjukgymnasterna har till och med sagt rätt ut att ”jag kan inte hjälpa dig mer”. Hur bra mår man då? När vården inte ens kan hjälpa en? Så jävulskt förbannad jag blir.. Det är så mycket fel, så mycket fysisk och psykisk smärta i dessa åren. Malin kan inte läsa det jag, läkarna eller IVO skrivit. Det är för mycket fel. Hon blir bara ledsen. Jag blir bara arg. Tack och lov att jag kan göra kreativt åt det. Jag kan formulera sidor och sidor och sidor av ord, välformulerade ord, till berörda myndigheter och andra väsentliga ställen.

Jag är så otroligt tacksam för den sida av mig. Det finns inte en grej, ett värde, en behandling som inte är skriven i min pärm. Varje moment, varje medicin, varje bäddning står uppskriven. Jag har haft sin sjuk koll. Jag har satt nitiska elaka jävla sjuksystrar på sin plats. Jag har krävt, varit obekväm, varit noga, krävt svar, krävt förklaringar. Lärt mig alla provsvaren, siffror på värden, mängder, tider osv.. En period visste jag mer än vad onkologen här hemma visste när vi kom in och Malin blev inlagd. Tack och lov så trodde dom på mig och fixade det Malin skulle ha, inte riktigt som ortopeden gjorde, trots att jag pratade med deras chef…
Ganska konstigt att jag inte står journalförd som den ”hysterisk bitchiga frun” med en stor rött varningstext.. 😂

Ja ja, hoppas vi aldrig behöver göra denna resa igen. Aldrig någonsin!!

Trygghet mot kunskap.

Jag och Malin har stått inför ett svårt föräldraval. Vi valde oss ifrån den närmsta förskoleklass-skolan för att vända oss till en skola med bäst utbildningssätt, driv och engagemang.

Ture skulle bli den enda från sin förskola som gick till denna skolan…

Jag och Malin har funderat på varsitt håll om vi verkligen gjort rätt beslut. När vi väl formulerat våra tankar och började prata var vi överens om att nä, vi har inte tagit rätt beslut.

Med tanke på det jävliga året vi har bakom oss, så kan vi inte slita Ture ifrån tryggheten med sina kamrater.

Vi väljer trygghet framför kunskap.

Så tacksam att det gick att ordna. Att Ture får börja med sina kompisar, på samma skola. Sen att det kommer bli stökigt med lokalflyttar, det får vi ta.

Nu, har vi gjort om och gjort rätt!!!

Ja, vad säger man…

Tufft. Livet är så sjukt tufft.

Bakslaget vi väntat på har kommit. Malin mår inte bra. Kuratorn som jag fixade i början av resan har 45 minuter varannan månad. Det lixom räcker inte. Har ringt och väntar på besked om kurator via onkologen.

Jag förstår att Malin mår dåligt. Hon har haft en sjukdom som kunnat ta hennes liv. Hon började jobba 2 månader efter avslutat behandling. Hon har planerat sin begravning. Nu ska hon vara så jävla glad, lycklig och tacksam att hon lever. Livet ska lixom flyta på som vanligt.

Men, inget är som vanligt. Malin har gått igenom en helvete. Hon har kämpat för sitt liv.

Jag förstår att Malin är tom, trött och blank. Orkeslös, energilös osv… Det är väntat. Blir bara så jävla förbannad när jag hade förberett så stödet skulle finnas när detta kom och nu gör det inte det…

Jag är trött. Dom två vuxna i familjen sliter på sina egna vis. Dom två små i familjen sliter på sina vis dom också.

Folke är snart 3 år. 3 år. Med allt vad som följer en treårings humör och känsloregister.. Herregud, vilken period.

Ture han är blivande 6:åring. Med attityd, känslorna utanpå kroppen, skiftar från glad till förtvivlat arg på ungefär 2 sekunder, medans vi desperat försöker förstå vad som hände..

Dom är fortfarande dom bästa som finns, men det går inte att säga att livet är smärtfritt med två små ”fas”-barn. Men eller utan trauma i bagaget, för föräldrarna…

Jag skulle vilja sova. Tömma huvudet. Inte bry mig. Bara få vara. Andas.

Jag älskar min familj, men fan vad livet är tufft nu…