Alla timmar..

.. jag skrivit. Tänkt. Formulerat. Tänkt om. Formulerat om. Lämnat synpunkter.i ärlighetens namn vet jag inte hur jag lyckades få ihop allt medans Malin hade cancer, jag utmattningsdepression, behandlingar, familjen. Livet. Men jag fick ihop det. En anmälan till IVO om allt som varit galet med Malin under alla år. Igår kom beslutet. IVO kritiserar VC och Ortopeden på sjukhuset.





6 sidor av beslut. Över 11 år med smärtor. Någonstans känns det som en liten upprättelse. Dom HAR gjort FEL. Dom HAR fördröjt diagnosen. Det har varit 4 utredare och läkare inblandad i processen från IVO´s sida, så det är inget som hastats ihop. Alla journal är genomsedda. Även sånt jag inte fått åtkomst till. Dom har tagit med allt jag skrivit, alla synpunkter jag lämnat. Nu är det bara att hoppas att VC och Ortopeden tar sitt förnuft tilll fånga och ordnar till det här. Detta ska INTE behöva drabba andra familjer. Bättre att lägga lite mer pengar och energi på saker som KAN vara farliga än att bara fördröja, misstro och skita i det!

Annonser

Ja, vad säger man…

Tufft. Livet är så sjukt tufft.

Bakslaget vi väntat på har kommit. Malin mår inte bra. Kuratorn som jag fixade i början av resan har 45 minuter varannan månad. Det lixom räcker inte. Har ringt och väntar på besked om kurator via onkologen.

Jag förstår att Malin mår dåligt. Hon har haft en sjukdom som kunnat ta hennes liv. Hon började jobba 2 månader efter avslutat behandling. Hon har planerat sin begravning. Nu ska hon vara så jävla glad, lycklig och tacksam att hon lever. Livet ska lixom flyta på som vanligt.

Men, inget är som vanligt. Malin har gått igenom en helvete. Hon har kämpat för sitt liv.

Jag förstår att Malin är tom, trött och blank. Orkeslös, energilös osv… Det är väntat. Blir bara så jävla förbannad när jag hade förberett så stödet skulle finnas när detta kom och nu gör det inte det…

Jag är trött. Dom två vuxna i familjen sliter på sina egna vis. Dom två små i familjen sliter på sina vis dom också.

Folke är snart 3 år. 3 år. Med allt vad som följer en treårings humör och känsloregister.. Herregud, vilken period.

Ture han är blivande 6:åring. Med attityd, känslorna utanpå kroppen, skiftar från glad till förtvivlat arg på ungefär 2 sekunder, medans vi desperat försöker förstå vad som hände..

Dom är fortfarande dom bästa som finns, men det går inte att säga att livet är smärtfritt med två små ”fas”-barn. Men eller utan trauma i bagaget, för föräldrarna…

Jag skulle vilja sova. Tömma huvudet. Inte bry mig. Bara få vara. Andas.

Jag älskar min familj, men fan vad livet är tufft nu…

Rutiner.

Nu har jag jobbat ett tag. Börjar hitta mina egna rutiner, sätt att göra saker på. Komma in i jobbet. Jag trivs så otroligt bra. Alla är kollegor är så fina.

Däremot så är jag så trött. Så himla trött. Frågar samma saker flera gånger hemma. Kommer inte ihåg svaren. Trött i huvudet. Spelar ingen roll hur mycket/lite jag sover, så är jag trött, ofokuserad, okoncentrerad… Inget minne. Ingen energi. Ingen ork.

Livrädd att det ska barka iväg igen. Vet inte hur jag ska få stopp, för jag kan lixom inte dra ner på aktiviteter. Jag är på jobbet eller hemma. Tränar en gång i veckan. Lägger mig i tid. Sover hyfsat. Sover 7-8 timmar varje natt.

Vad ska jag dra ner på?

 

Tvärdäckad.

Jag somnar ALDRIG med barnen när jag lägger dom.

Idag kom Malin in 21:10 och väckte mig. Jag är helt färdig!

Ingen tid alls för återhämtning denna helgen på grund av alldeles för mycket trevliga och roliga grejer.

Aw i fredags direkt efter jobbet. Simskola, middag på restaurang och en fantastiskt konsert med Jill Johnsson i lördags. Idag skulle jag och Ture ut till Birsta för att köpa en ryggsäck. Vi tjavade på (åt oss igenom Ikeas hela meny) och hade det hur mysigt som helst i FEM TIMMAR 😂

Detta plus att Folke varit dålig i en veckas tid och stressen med det.. 🤮🤒

Så helgen har bjudit på mycket roligt/mysigt/trevligt men oxå en insikt att jag är inte helt hundra, jag måste oxå vila.

Här framöver får jag nog planera in tid för återhämtning, hemma i pymmen, på helgerna oxå… 😴

Utredning.

Jahapp.. Idag ringde min läkare från affektiva. Hon som jag har träffat en gång, vilket inte var en bra gång. Läs om hela händelsen HÄR.

Har pratat med henne en gång efter det mötet, på efterfrågan från mig. Inget intresse från deras sida. Trots ny medicin..

Men så ringde hon då idag. Hon frågade, jag svarade. Hon tyckte, jag var inte riktigt överens. Eftersom jag inte riktigt var överens med henne om vad hon tyckte, så skulle hon kolla med en annan läkare och återkomma.

Hon ringde upp efter 30 minuter.

I samråd med hennes kollega har dom nu kommit fram till att jag ska göra en omfattande utredning. Hon tror att jag är bipolär (manodepressiv). Men hon (dom) vill kolla om jag har någon personlighetsstörning och en massa annat skit…

Har nog aldrig känt mig så dum i huvudet som idag. Och vad ni än gör, googla INTE bipolär!! Herregud!! Jag är ju bara lite less och trött i huvudet, jag är ju inte helt spritt språngande galen!

Nu är jag i valet och kvalet. Ska jag gå igenom utredningen eller tacka för mig på affektiva? Gör jag utredningen kommer dom förmodligen hitta massa tok som ska medicineras bort. Gör jag den inte kanske det är så att jag skulle behöva ha en annan medicin. Fast jag vill inte ha någon annan medicin. Fast jag vill ju gärna känna igen mig själv.

Hon ringer om 3 veckor, så får jag lösa det då…