Åren går…

2018

2018

2018.
Jag vill säga mitt år. Mitt, för att jag fått jobb. Något jag lixom klev upp ur askan och fixade, alldeles själv. Av över 160 ansökningar blev det mitt jobb. Det är inte bara ett jobb utan det är en fantastiskt plats att vara på. Roliga uppgifter, fenomenala arbetskamrater och en bra arbetskultur.

Vi har köpt hus. Ett underbart hus. Barnen kan springa runt, både ute och inne. Det finns skog, lekparker, barn som grannar, inga bilar, rådjur på altanen. Inne är det fint, stort, rymligt, lugnt och tryggt ♥

Året vi fick revansch!

2017

2017

2017.
Året vi kämpade för våra liv. Malins, mitt, barnens. Hela familjen kämpade. För allt vi hade, kämpade vi.
Vi slogs mot cancer. Vi slogs, slogs, slogs! Hela jävla livet var en kamp, på riktigt. Det var tårar, sorg, rädsla, panik, mediciner, kuratorer, läkare, sköterskor, undersköterskor, samtal, tankningar, resor till och från Umeå, Umeå sjukhus, Sundsvalls sjukhus, vårdcentralen osv osv osv…
I november landade vi i soffan. All Malins behandling var klar. Hon var cancerfri. Vi kunde andas igen.

2016

2016

2016.
Det lugnaste året sedan 2011. Vår lilla familj tjavade på i vår lilla bubbla. Den normala lugna, vanligt gnälliga bubblan. Det var vi. Malin, Ture, Folke och jag. ♥

2015

2015

2015.
Året vår familj blev komplett. Folke kom och vi blev fulltaliga. Lilla älskade virvelvind ♥

2014

2014

2014.
Frysförsök och IVF-behandling för att få Folke. Efter mycket om och men, på vår absoluta sista chans, bestämde han sig för att stanna kvar.
Vi busade med Ture, kämpade på med behandlingar för att få Folke. Livet lixom rullade på…

2013

2013

2013.
Dop för Ture. Mys, kärlet, lek, bus, familj, flytt, lycka. Kanske det lugnaste året innan livet gav oss våra prövningar.

2012

2012

2012.
Året vi blev mammor. Året som kantades med att bli gravid, vara gravid, sedan lite chockartat bli föräldrar. Helt underbart, fantastiskt och känslofyllt ♥

När jag sammanfattar åren så här så inser jag att jag kunde få veta vad livet skulle ge mig 2017, lite tidigare. Tänk vad mycket oro jag kunna ha besparats. Saker som oroat och bekymrat mig, som efter 2017 jag inte ens reflekterar över.
Jag har växt. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig att tro på mig själv, mina aningar, mina känslor.
Jag har lärt mig att stå upp för min sak, vara den obekväma människan i situationer jag inte tolererar.
Jag har lärt mig att jag är en björnmamma. Det finns INGEN som kan sätta sig på min flock, min familj, på mig, längre.

Det är jag och min familj, tillsammans, genom livet!

Annonser

Tufft!

Vår stora lilla kille har det så himla tufft.. 💔 Det var inte så bra att börja skolan som man hade tänkt. Det finns inga leksaker, det är tråkigt.

Han är otrygg. Han gråter varje morgon. Ibland även någon gång genom dagen. 3 veckor. I 3 veckor har vi lämnat honom gråtandes på skolan. Lärarna försöker vara där. Se honom. Men det räcker inte…

Han är inte som andra barn. Han är sin egen person. Han är extremt känslig. Han är uppväxt så. Det är okej. Alla känslor är okej.
Han är inte bortklemad eller bortskämd, utan han är så. En känslig, grubblande liten farbror som behöver trygghet.

Vi kämpar på. Han mest. Det är ganska sällan vi ser den glada spralliga Ture hemma nu.. Han är mest arg, skriker, säger fula ord… Vi bemöter, försöker prata, kramas, okejar.

Jag längtar efter honom. Min glada kloka, stora, lilla kille! Min Ture ❤️

Pirrigt.

Här hemma har vi en pirrig kille med känslorna överallt. Imorrn är det dax för första dagen på skolan. Första dagen i förskoleklass🏡

Idag har han och jag haft en heldag på stan. Vi startade med coca cola och chokladboll på fik klockan 09:30. Sen handlade vi keps och ryggsäck. Käkade pizza till lunch. Satt länge och väl på leksaksaffären och lekte med sand. Vi käkade glass innan det var dax för klippning.


Han gick in till frisören Helene som en Monchichi och kom ut som en storkille 😍

Mammas lilla älskade hjärta. Förskoleklass. Snart 6 år. ❤️

Sista dagen 💔

Vår älskade stora kloka son gör sin sista dag på förskola idag. Sista dagen. Nästa gång han ställer klockan är första dagen på skolan. Förskoleklass.

Han är idag en av dom klokaste människorna jag känner. Han är så stor. Klok. Snäll. Ödmjuk.

Dessa åren på förskolan har hjälp oss att forma honom till den människan han är idag. En fantastisk människa. En egen individ. En egen person.

Förskolan har gått igenom tuffa tider med oss som familj. Svåra tider. Dom har hjälp, stöttat, lyssnat, tagit sig tid, haft ett extra öga. Förskolan har inte bara hjälp oss att forma Ture till en fantastisk människa. Dom har gjort sitt yttersta för att hjälpa och stötta vår familj genom Malins cancer.

Vad Södra bergets förskola har gett Ture och oss är obeskrivligt. Jag känner stor ovisshet inför framtiden. Inte alls samma trygghet. Ture kommer aldrig ha det så bra igen som han haft under dessa åren. Vi har blivit bortskämda. På ett bra sätt.

Så många år, timmar. Så många lekar. Så mycket bus. Så mycket utveckling. Så mycket glädje. Så många kramar. Så många plåster. Så många torkade tårar. Så mycket kunskap. Så mycket lärdom. Så många utmaningar. Så många skratt 🌟

Jag kan inte med ord beskriva vad förskolan har gjort för vårat barn. Jag är så tacksam. oändligt tacksam.

Tack fina ni för att ni hjälp oss att forma vårat barn till den han är idag. Och det gäller alla. Köket, Micke, Smaragden, Safiren, Diamanten och Rubinen! ❤️

Vad vi möts av.

Samma visa, hela tiden.
Av dessa två hör en till landstinget och en till kommunen. Två skilda, stora, ställen.

Det är 2018. Vi har väl kommit längre än så här?

Samkönade har fått skaffa barn länge. LÄNGE.

Det är fortfarande så himla långt att gå. Mina barn ska inte behöva mötas av normen. Dom ska få mötas som individer och sedan få förklara sin familj. Vet inte hur många gånger, inom vården, vi fått säga till att det finns INGEN pappa, det finns en donator. Dom som arbetar inom vården borde ju kunna gå in med en fråga till ett barn ”Hej, hur ser din familj ut?” istället för ”Hej, hur mår du? Är din mamma och pappa med dig idag?

Jag har alltid sagt att mina barn ska ALDRIG behöva slåss för sin familj. Dom har inte bett att få växa upp i en normbrytande familj. Dom ska inte behöva möta oförståelse.
Detta lägger ju en jäkla uppgift på oss som föräldrar. Jag gör det jag kan. Jag ringer, mejlar, tar diskussioner, allt för att våra barn ska ha en självklar plats i samhället.

Vi gör det vi kan men det är som att ”pissa i motvind”….