Månad: augusti 2014

Det bittra avslutet på den fantastiska sommaren…

Första lämningen på förskolan!
Det gör ont! Skitont!
Det går emot allt vad mammakänslor (för mig) handlar om, att lämna mitt barn till någon annan. Det är någon annan som ska ”uppfostra” mitt barn! Det är någon annan som ska vara med honom dom flesta vakna timmarna på dygnet. Det är nån annan ska ska få honom att ”foga” sig.
Jag jobbar 30 timmar i veckan och Ture kommer vara på fsk 34,5 timmar i veckan, så vi har det egentligen ganska bra. Det är inte alla som har möjlighet att gå ner på tid.. Och dom 4,5 timmarna han är där extra så är det personalen som vill ha honom där, för att det ska stämma med måltider och aktiviteter.

Men i alla fall. Första lämningen idag.
Att vända ryggen mot sitt barn som gråter, sträcker ut sina armar och ropar på mamma, DET GÖR ONT!!
Jag är så otroligt tacksam över att jag jobbat på fsk tidigare så jag VET hur det funkar. Det lägger sig alltid, men det spelar ingen roll. Hjärta och hjärna krockar! Han är mitt allt och det lämnar jag bort..

Han är inte van att bli bytt på av någon annan än oss. Han är inte van att behöva hålla sig inom ”ramarna” och göra som alla andra.
Jag ser i mitt huvud hur han vänder bort blicken från fröken när dom byter blöja, det som i vårat fall kan vara en ganska mysig stund (bortsett från när han verkligen inte vill). Det gör så ont i själen att/om han ska behöva känna sig förnedrad (finns kanske ett bättre ord men jag hittar det inte nu) när någon annan byter blöja.
Han hade varit lessen och fått ha nappen och ugglan vid både samling och maten. Han var den första att somna, vilket iofs är skönt men som mamma känns det hemskt att ha redan har lärt sig att det är ingen ide att ”bråka”. Att han redan har lärt sig att foga sig..
Min fria pojke ska bli ”som alla andra”! 
Min fria pojke, ska knäckas! 

Jag är så rädd att han ska bli någon annan. Jag är så rädd att han ska känna sig lämnad, oälskad och känna att han behöver ”slåss” för sin plats i livet.
Naturligtvis måste man kämpa lite, men jag är så rädd!

Jag litar fullt och fast på personalen. Förskolan är superbra. Men som sagt, hjärta och hjärna kolliderar!

Vi har ju inget annat val, vi måste jobba. Sen är det bra för honom att börja på fsk och få lära sig vad som är ditt och mitt, för det är ju inte så att jag och Malin sitter hemma och sätter hårt mot hårt med leksaker. Att lära sig att vänta på sig tur. Att få leka med kompisar (även om det bara bredvidlekar än så länge). Förskolan är bra.
Men det är ju ändå min lilla känsliga kille som ska knäckas in i livet!