Cellförändringar.

Brevet:

Inget jag nämnvärt skulle ha lagt någon värdering i OM Malin inte precis har haft cancer.

Cellförändringar är INTE cancer. Det är förmodligen inte cancer någon annanstans, som visar sig som cellförändringar. Det är BARA en cellförändring.

Men, Malin hade BARA ryggskott hon oxå.
Men, celler är inte riktigt på vår familjs sida.

Återigen en situation som blir så otroligt psykiskt påfrestande med en cancerdiagnos i ryggen. Jag har blivit rädd. Extremt rädd.

I vild panik ringde jag Kvinnokliniken, förklarade vår familjs situation och att jag måste få prata med någon som kan ge mig svar. Tacksam för att bli lyssnad på. På måndag ringer en läkare upp och jag kan ställa mina frågor, så jag är lite lugnare inför besöket som kommer komma inom en månad.

Men rädd. Så jävla rädd. Hatar att cancern har satt denna rädsla i mig.

Sista dagen 💔

Vår älskade stora kloka son gör sin sista dag på förskola idag. Sista dagen. Nästa gång han ställer klockan är första dagen på skolan. Förskoleklass.

Han är idag en av dom klokaste människorna jag känner. Han är så stor. Klok. Snäll. Ödmjuk.

Dessa åren på förskolan har hjälp oss att forma honom till den människan han är idag. En fantastisk människa. En egen individ. En egen person.

Förskolan har gått igenom tuffa tider med oss som familj. Svåra tider. Dom har hjälp, stöttat, lyssnat, tagit sig tid, haft ett extra öga. Förskolan har inte bara hjälp oss att forma Ture till en fantastisk människa. Dom har gjort sitt yttersta för att hjälpa och stötta vår familj genom Malins cancer.

Vad Södra bergets förskola har gett Ture och oss är obeskrivligt. Jag känner stor ovisshet inför framtiden. Inte alls samma trygghet. Ture kommer aldrig ha det så bra igen som han haft under dessa åren. Vi har blivit bortskämda. På ett bra sätt.

Så många år, timmar. Så många lekar. Så mycket bus. Så mycket utveckling. Så mycket glädje. Så många kramar. Så många plåster. Så många torkade tårar. Så mycket kunskap. Så mycket lärdom. Så många utmaningar. Så många skratt 🌟

Jag kan inte med ord beskriva vad förskolan har gjort för vårat barn. Jag är så tacksam. oändligt tacksam.

Tack fina ni för att ni hjälp oss att forma vårat barn till den han är idag. Och det gäller alla. Köket, Micke, Smaragden, Safiren, Diamanten och Rubinen! ❤️

Det smög sig på… 🏥

Det började förra onsdagen. En smärta i vänster axel. I lördags hade den eskalerat så det var svårt att andas. Ont i vänster axel och ner över bröstet….

Tänkte på lördagmorgon att jag åker upp på PVJ och får lite tabletter så jag kan andas iaf. Tänkte inte att det var något värre än så.

Kom upp till luckan på PVJ. Berättade om mitt problem. Kvinnan i luckan tittade på mig och skickade in mig direkt in på akuten. Efter ca 2 minuter fick jag komma in, uppkopplad på EKG, nål sattes, blodtryck och puls kollades. Det blev värsta pådraget…

Hade inte någon tanke alls att det kunde vara något farligt.

Efter några timmar uppkopplad blev jag skickad till röntgen där lungor och axel kollades. Inget fel någonstans mer än ytterst pyttelite vätska i vänster lunga. Något som kan komma av en förkylning och läker oftast ut av sig själv. Så rent medicinskt var det inget livshotande.

Efter 5 timmar blev jag flyttat från akutrummet till ett vanligt rum i väntan på en ortopedläkare (dom vi INTE har så mycket övers för efter Malins år av smärtor). Han kom tillslut. Fick göra några viftningar med armarna. Blev diagnostiserad med inklämingssyndrom (impingement). Alvedon och Naproxen. Vila. Det kunde ta tid. Kontakta sjukgymnast.

Åkte hem och vilade, försökte andas men allt blev värre. På måndag hade jag flax och fick komma akut till sjukgymnasten. Han gjorde en grundlig undersökning. Noga. Tålmodig. Han klämde och kände, vred och böjde. Han konstaterade att jag INTE har inklämningssydrom och gav mig order att: röra så mycket det går, göra övningar och inte vara rädd för att röra armen.

Igår eskalerade det hela till att jag blev otroligt rädd. kunde knappt andas in utan att svimma av smärta. Åkte på VC och fick träffa en sköterska som klämde och kände. Hon konstaterade i samråd med läkaren att det är muskelvärk. Kraftig muskelvärk. Hon förklarade, visade och berättade. Jag blev lugn. Naproxen och Alvedon i maxdos i några dagar.

Innan jag skulle försöka ta mig till bilen, så kom hon på vem jag var. Jag var ju Malins fru. Malin som har haft cancer. Malin som har haft en dödlig sjukdom. Det sista hon sa var -När man lever så nära en sådan sjukdom är det naturligt att bli extra rädd när man själv får ont.
Där och då lät det så logiskt. Klokt. För det är ju så. Det bor en rädsla i mig. En rädsla som inte fanns innan Malins diagnos. Men, så här i efterhand, så reagerar jag med lite ilska. Jag har inte cancer. Det hela började med att jag skulle få lite bättre tabletter och sjukvården skrämde upp mig..

Idag har det börjat bubbla (knäppa?) i mig. Precis där jag har som ondast. Under vänster bröst. Varje andetag inåt bubblar (knäpper) det några gånger. Vet inte om det är den muskeln som är arg på mig som ”lossnat” eller om det är något annat. Tänker inte kolla upp det, för min fru har haft cancer.

Vad vi möts av.

Samma visa, hela tiden.
Av dessa två hör en till landstinget och en till kommunen. Två skilda, stora, ställen.

Det är 2018. Vi har väl kommit längre än så här?

Samkönade har fått skaffa barn länge. LÄNGE.

Det är fortfarande så himla långt att gå. Mina barn ska inte behöva mötas av normen. Dom ska få mötas som individer och sedan få förklara sin familj. Vet inte hur många gånger, inom vården, vi fått säga till att det finns INGEN pappa, det finns en donator. Dom som arbetar inom vården borde ju kunna gå in med en fråga till ett barn ”Hej, hur ser din familj ut?” istället för ”Hej, hur mår du? Är din mamma och pappa med dig idag?

Jag har alltid sagt att mina barn ska ALDRIG behöva slåss för sin familj. Dom har inte bett att få växa upp i en normbrytande familj. Dom ska inte behöva möta oförståelse.
Detta lägger ju en jäkla uppgift på oss som föräldrar. Jag gör det jag kan. Jag ringer, mejlar, tar diskussioner, allt för att våra barn ska ha en självklar plats i samhället.

Vi gör det vi kan men det är som att ”pissa i motvind”….