Det smög sig på… 🏥

Det började förra onsdagen. En smärta i vänster axel. I lördags hade den eskalerat så det var svårt att andas. Ont i vänster axel och ner över bröstet….

Tänkte på lördagmorgon att jag åker upp på PVJ och får lite tabletter så jag kan andas iaf. Tänkte inte att det var något värre än så.

Kom upp till luckan på PVJ. Berättade om mitt problem. Kvinnan i luckan tittade på mig och skickade in mig direkt in på akuten. Efter ca 2 minuter fick jag komma in, uppkopplad på EKG, nål sattes, blodtryck och puls kollades. Det blev värsta pådraget…

Hade inte någon tanke alls att det kunde vara något farligt.

Efter några timmar uppkopplad blev jag skickad till röntgen där lungor och axel kollades. Inget fel någonstans mer än ytterst pyttelite vätska i vänster lunga. Något som kan komma av en förkylning och läker oftast ut av sig själv. Så rent medicinskt var det inget livshotande.

Efter 5 timmar blev jag flyttat från akutrummet till ett vanligt rum i väntan på en ortopedläkare (dom vi INTE har så mycket övers för efter Malins år av smärtor). Han kom tillslut. Fick göra några viftningar med armarna. Blev diagnostiserad med inklämingssyndrom (impingement). Alvedon och Naproxen. Vila. Det kunde ta tid. Kontakta sjukgymnast.

Åkte hem och vilade, försökte andas men allt blev värre. På måndag hade jag flax och fick komma akut till sjukgymnasten. Han gjorde en grundlig undersökning. Noga. Tålmodig. Han klämde och kände, vred och böjde. Han konstaterade att jag INTE har inklämningssydrom och gav mig order att: röra så mycket det går, göra övningar och inte vara rädd för att röra armen.

Igår eskalerade det hela till att jag blev otroligt rädd. kunde knappt andas in utan att svimma av smärta. Åkte på VC och fick träffa en sköterska som klämde och kände. Hon konstaterade i samråd med läkaren att det är muskelvärk. Kraftig muskelvärk. Hon förklarade, visade och berättade. Jag blev lugn. Naproxen och Alvedon i maxdos i några dagar.

Innan jag skulle försöka ta mig till bilen, så kom hon på vem jag var. Jag var ju Malins fru. Malin som har haft cancer. Malin som har haft en dödlig sjukdom. Det sista hon sa var -När man lever så nära en sådan sjukdom är det naturligt att bli extra rädd när man själv får ont.
Där och då lät det så logiskt. Klokt. För det är ju så. Det bor en rädsla i mig. En rädsla som inte fanns innan Malins diagnos. Men, så här i efterhand, så reagerar jag med lite ilska. Jag har inte cancer. Det hela började med att jag skulle få lite bättre tabletter och sjukvården skrämde upp mig..

Idag har det börjat bubbla (knäppa?) i mig. Precis där jag har som ondast. Under vänster bröst. Varje andetag inåt bubblar (knäpper) det några gånger. Vet inte om det är den muskeln som är arg på mig som ”lossnat” eller om det är något annat. Tänker inte kolla upp det, för min fru har haft cancer.

PVJ.

Folkes feber drog iväg upp över 39 igen idag. Han kissade 2 ggr på 16 timmar. Så hysterisk som jag är tog jag honom till primärvårdsjouren, efter samtal med 1177.

Väl på sjukhuset gick allt förvånansvärt fort. På 45 minuter var vi på väg hem igen.

Iaf, så hade jag tagit ett urinprov när han kissade på dagen. Så som en rutinerad småbarnsmorsa var det bara att hysta fram den lilla burken jag hade med mig ☺️ Fick ett förvånansvärt glatt skratt av sköterskan.

Det lyssnades på lungor, tittades i halsen och öronen, togs stick i fingret och kisset kollades med en sticka.

Resultatet av detta då?
Jo, han är enligt alla prover frisk som en nötkärna. Allt ser och låter bra. Ytterst lite ”gurgel” i lungorna som förmodligen kommer från snoret. I övrigt, inget att anmärka på.

Så bortsett från 39 i temp i 6 dygn, mängder med snor, hostan från helvete, inget mat/dryck-intag och ingen kissning, så är han frisk… 😕

Det är lixom bara att vänta ut skiten, men det kan ta lång tid. Vi fick reservationen att ha koll på andningen. Blir han väldigt ansträngd så ska vi åka in så han får bättre mediciner. Men annars var det bara att åka hem och sova..

Enligt läkaren så hade hon haft väldigt många barn som Folke på sjukhuset. Enligt alla värden är dom frisk men på riktigt i urdåligt skick.

Ja, vi kämpar vidare här hemma. ❤️

Sjukling 🤒

Folkisen har haft feber sedan i söndags. Som mest 40,1 och nu ligger han på 38-38,3. Det vill inte riktigt ge med sig… 💔

Mellan alvedon/Ipren-doserna är han dock i full fart.

Vår älskade lilla virvelvind ❤️

Han har hostan från helvetet.. Spelar ingen roll hur mycket astmamedicin vi ger så är det helt vansinnig. Har han fortfarande feber imorrn få vi åka på VC och kolla så det inte är nått jätteknas med honom. Känner inte alls igen hostan…

Han får allt denna lilla pojken. I år har han haft magsjuka och nu förkylningen från helvetet. Trots allt skit, så är han alltid glad. Alltid full i liv (bortsett från när han var en aning apatisk när han hade magsjuka), bus och skratt.

Nu har all jäkla eksem blossat upp igen, förmodligen på grund av en infektion i kroppen. Vi smörjer med kortison, mjukgörande om och om och om igen. Han blir lessen för att det svider. 💔

Lilla älskade virvelvind ❤️

Efterdyningarna..

När livet börjar gå till sig. Känslorna börjar hitta sin plats. Oron kommer i skov lite längre ifrån varandra. Döden och cancer uppehåller inte mitt huvud majoriteten av dagarna längre.
Livet börjar falla på plats igen.
Det är nu jag börjar bearbeta allt vi gått igenom det senaste året.
Jag drömmer. Fruktansvärda drömmar. Jag drömmer om döden. Jag drömmer om cancer. Jag drömmer om att säga farväl till mina barn, min fru.
Jag vaknar i panik, en panik som inte går att skaka av sig. Ligger vaken en timme eller två, livrädd att somna igen. Tillslut somnar jag och samma visa börjar igen.

Det är förmodligen som det ska. Allt ska bearbetas. Sorteras. Kommas ihåg. Glömmas. Men jag vill inte. Jag vill bara att det ska vara klart. Nu är vi här. Vi är friska. Och vi kommer aldrig att behöva möta cancer igen i vår lilla familj. ALDRIG!

Oron finns alltid där. Minsta lilla så reagerar jag. Malin har ont i huvudet. Cancer. Malin har en liten knöl på huvudet. Cancer. Malin har ont. Cancer. Malin är stel. Cancer. Malin såg en skugga på armen. Cancer. Osv. Precis allt så dyker cancern upp igen.

Nu är det snart mars. Då är det dax för nästa återkontroll. Har ju lovat mig att inte hispa upp mig, men det är svårt.

Har fått kontakt med en tjej som bor söderöver. Hon har precis samma sorts cancer som Malin haft. Hon har gått på sina återkontroller. Hon har varit under lupp med det utstakade återkontrollprotokollet som finns. Hon har haft problem med en axel. Efter mycket tjat och extra kontroller, så visar det sig att hon har en metastas på 9×8 cm bakom skulderbladet OCH metastaser på operationsområdet OCH en metastas på ena lungan (väldigt liten så det är den sista som har dykt upp). Detta TROTS att hon gått på sina återkontroller, gjort dom sagda röntgenundersökningarna som ska påvisa metastaser.

Enligt alla läkare så ”får man metastaser så kommer det till lungorna”. Men bevisligen är det inte så.

Jag kommer kräva en PET/CT minst en gång i halvåret. Den röntgen som visar tydligast vart alla aktiva celler finns. Detta påtalade jag på förra återbesöket men fick svaret ”att det behövs inte”.

Någonstans känner jag att detta är en så sjukt ovanlig form, så man borde väl göra det absolut yttersta för att kontrollera så det inte finns någon spridning!!! Jag kan INTE bara stå på sidan och svälja att det kommer oftast till lungorna eller vid området där tumören satt. Vi pratar om min fru, mina barns mamma, en kvinna som är mitt i livet. Inte ens 40 år. Ska hon få metastaser som hinner bli så stora att det inte går att göra något åt, för att någon TROR att det kommer till lungorna först? Nä, nu är det dax att bitcha upp sig igen.

Denna form av cancer kan sätta sig exakt vart som helst i kroppen. Många får i fötterna, knäna, överarmarna. Så det finns inget som tyder på att det bara kommer till lungorna.

Migrän.

Jag fick mitt första migränanfall för drygt 2 år sedan. Det började med synbortfall och jag fick panik. 1177 tyckte jag skulle åka in på sjukhuset. Där blev det ett jäkla pådrag och jag blev inlagd (åkte dock hem mot läkarens vilja) på strokeenheten innan alla röntgen var gjorda och migrän konstaterades.

Kände imorse när jag vaknade att det var något lurt på gång.. Har vilat och tagit alvedon idag men det har lixom inte gett med sig. När jag hämtade pojkarna vid 15 small det bara till och jag hade problem att köra hem. Tog mig dock hem. Hittade mer tabletter. Gick och la mig och vilade. Nu har den värsta huvudvärken lagt sig men jag är trött, stel och har ont i käken på vänster sida.. Det känns som det brinner på den sidan i ansiktet.. Dessutom mår jag jäkligt illa. Känner mig helt knäckt.

Då lixom nu var det en ganska ”prövande” period i livet. Läkaren konstaterade att anfallet för två år sedan var orsakad av stress. Fick order att lägga ner alla krav och sluta stressa.

Den här gången har jag ännu mer i bagaget. Ännu mer stress. Ännu mer signaler som jag borde reagerat på. Min kropp skriker STOPP men hjärna lyssnar inte. Eller rättare sagt, kan inte lyssna. Det finns fortfarande inte tid att lyssna. Orka lyssna. Kraft att lyssna.

Det jag inte riktigt kan slå ifrån mig är: Är det här straffet för att jag kom iväg som en normal människa och fikade i måndags eller för att jag orkade sitta några timmar och söka jobb igår?