Det smög sig på… 🏥

Det började förra onsdagen. En smärta i vänster axel. I lördags hade den eskalerat så det var svårt att andas. Ont i vänster axel och ner över bröstet….

Tänkte på lördagmorgon att jag åker upp på PVJ och får lite tabletter så jag kan andas iaf. Tänkte inte att det var något värre än så.

Kom upp till luckan på PVJ. Berättade om mitt problem. Kvinnan i luckan tittade på mig och skickade in mig direkt in på akuten. Efter ca 2 minuter fick jag komma in, uppkopplad på EKG, nål sattes, blodtryck och puls kollades. Det blev värsta pådraget…

Hade inte någon tanke alls att det kunde vara något farligt.

Efter några timmar uppkopplad blev jag skickad till röntgen där lungor och axel kollades. Inget fel någonstans mer än ytterst pyttelite vätska i vänster lunga. Något som kan komma av en förkylning och läker oftast ut av sig själv. Så rent medicinskt var det inget livshotande.

Efter 5 timmar blev jag flyttat från akutrummet till ett vanligt rum i väntan på en ortopedläkare (dom vi INTE har så mycket övers för efter Malins år av smärtor). Han kom tillslut. Fick göra några viftningar med armarna. Blev diagnostiserad med inklämingssyndrom (impingement). Alvedon och Naproxen. Vila. Det kunde ta tid. Kontakta sjukgymnast.

Åkte hem och vilade, försökte andas men allt blev värre. På måndag hade jag flax och fick komma akut till sjukgymnasten. Han gjorde en grundlig undersökning. Noga. Tålmodig. Han klämde och kände, vred och böjde. Han konstaterade att jag INTE har inklämningssydrom och gav mig order att: röra så mycket det går, göra övningar och inte vara rädd för att röra armen.

Igår eskalerade det hela till att jag blev otroligt rädd. kunde knappt andas in utan att svimma av smärta. Åkte på VC och fick träffa en sköterska som klämde och kände. Hon konstaterade i samråd med läkaren att det är muskelvärk. Kraftig muskelvärk. Hon förklarade, visade och berättade. Jag blev lugn. Naproxen och Alvedon i maxdos i några dagar.

Innan jag skulle försöka ta mig till bilen, så kom hon på vem jag var. Jag var ju Malins fru. Malin som har haft cancer. Malin som har haft en dödlig sjukdom. Det sista hon sa var -När man lever så nära en sådan sjukdom är det naturligt att bli extra rädd när man själv får ont.
Där och då lät det så logiskt. Klokt. För det är ju så. Det bor en rädsla i mig. En rädsla som inte fanns innan Malins diagnos. Men, så här i efterhand, så reagerar jag med lite ilska. Jag har inte cancer. Det hela började med att jag skulle få lite bättre tabletter och sjukvården skrämde upp mig..

Idag har det börjat bubbla (knäppa?) i mig. Precis där jag har som ondast. Under vänster bröst. Varje andetag inåt bubblar (knäpper) det några gånger. Vet inte om det är den muskeln som är arg på mig som ”lossnat” eller om det är något annat. Tänker inte kolla upp det, för min fru har haft cancer.

Annonser

Vad vi möts av.

Samma visa, hela tiden.
Av dessa två hör en till landstinget och en till kommunen. Två skilda, stora, ställen.

Det är 2018. Vi har väl kommit längre än så här?

Samkönade har fått skaffa barn länge. LÄNGE.

Det är fortfarande så himla långt att gå. Mina barn ska inte behöva mötas av normen. Dom ska få mötas som individer och sedan få förklara sin familj. Vet inte hur många gånger, inom vården, vi fått säga till att det finns INGEN pappa, det finns en donator. Dom som arbetar inom vården borde ju kunna gå in med en fråga till ett barn ”Hej, hur ser din familj ut?” istället för ”Hej, hur mår du? Är din mamma och pappa med dig idag?

Jag har alltid sagt att mina barn ska ALDRIG behöva slåss för sin familj. Dom har inte bett att få växa upp i en normbrytande familj. Dom ska inte behöva möta oförståelse.
Detta lägger ju en jäkla uppgift på oss som föräldrar. Jag gör det jag kan. Jag ringer, mejlar, tar diskussioner, allt för att våra barn ska ha en självklar plats i samhället.

Vi gör det vi kan men det är som att ”pissa i motvind”….

Livet, funderingar och insikter.

Livet rullar på i sin lilla gång. Folke har fyllt 3 år. Ture har kommit in i härliga (fruktansvärda) sexårshumöret. Malin är i Linköping. Jag jobbar heltid.

Idag har jag sagt upp förskolan till Ture. ansökt om fritids. Helt sjukt att han ska börja förskoleklass. Kan inte förmå mig att tänka att han är snart 6 år. Min lilla lilla bäbis som var så liten… 💔

Nu börjar det närma sig årsdagen av Malins operation och dessutom är det planerat återbesök. Som vanligt börjar nerverna flytta utanför kroppen i väntan på mötet med läkarna.. Vet inte om jag någonsin kommer känna mig lugn inför dessa träffar…

Jag och Ture var till vårdcentralen härom dagen. Vi hamnade bakom en ambulans. Jag hoppades in i det sista att den skulle hämta någon på VC men icke. Den skulle till hospice. Fick sån jävla panik i bilen att jag fick sitta kvar i bilen och andas lite innan vi gick in till VC. Tänk paniken i patienten, anhöriga, resan till hospice. Sista färden. När man väl kommer dig kommer man inte därifrån med livet i behåll.. Vilken fruktansvärd resa att göra. Vetskapen.

Malin åkte till Linköping igår. Jag är ensam hemma med barnen i 3 dagar (Momma hjälper dock till med hämtning och utfodring, tack och lov). Kan krast konstatera att Malin får aldrig åka ambulans till hospice. Hon måste vara hemma. Jag skulle aldrig klara av att vara ensamstående. Varken själv, med barnen eller vardagen. Vi är ett team, en enhet, en familj. Vi ska leva i många år till. Men, alltid detta men, jag är så sjukt rädd. Varje gång. Varje möte med läkarna.

Vi har snart passerat ett år. Då är det ett år till innan den största risken för metastaser är över. Visst kan det komma senare, men oftast kommer det inom dom första 2 åren.

FK har börjat tjura med Malins sjukskrivning, så vi måste prata med Richard eller Medhy om dom, som är ortopeder, kan försöka sjukskriva henne längre. Nu har hon ju inget men efter cytten och cancern längre utan nu är det hennes handikapp och smärtor som är problemet. Förhoppningsvis kan dom hjälpa till.. Dom har iaf krävt att få vara med på nästa möte med onkologen.

IVO har beslutat att det blir en ”kritiserande” av VC och ortopeden på Sundsvalls sjukhus. Vi alla berörda parter har till 1/6 på oss att lämna synpunkter på deras ”förslag till beslut”. Jag har skickat in mina, så nu är det bara att vänta och se vad dom andra kommer med.. Det som iaf känns skönt är att IVO kommer att kritisera VC och ortopeden. Dom har gett Malin rätt. Nu återstår det bara att se hur rätt och hur hårt dom kommer gå mot dom andra parterna.
Löf har vi inte hört ett ljud från. Sista jag kollade var det några ångades kvar av redningen, så förhoppningsvis kommer det ett beslut till hösten från dom.

Jag satt en hel kväll och läste igenom journalerna som IVO skickat med sitt förslag. Blir så jävla förbannad. Bortsett från alla ryggskott, så skriver dom att Malin är tjock och lat och det är därför hon får återkommande smärtor. Hon gjorde ALLT, precis allt, för att inte få ryggskott mer. Hon tränade varje dag, hon åt rätt, gick ner i vikt och likt förbannat blev hon bemött med nonchalans och ignorans. Sjukgymnasterna har till och med sagt rätt ut att ”jag kan inte hjälpa dig mer”. Hur bra mår man då? När vården inte ens kan hjälpa en? Så jävulskt förbannad jag blir.. Det är så mycket fel, så mycket fysisk och psykisk smärta i dessa åren. Malin kan inte läsa det jag, läkarna eller IVO skrivit. Det är för mycket fel. Hon blir bara ledsen. Jag blir bara arg. Tack och lov att jag kan göra kreativt åt det. Jag kan formulera sidor och sidor och sidor av ord, välformulerade ord, till berörda myndigheter och andra väsentliga ställen.

Jag är så otroligt tacksam för den sida av mig. Det finns inte en grej, ett värde, en behandling som inte är skriven i min pärm. Varje moment, varje medicin, varje bäddning står uppskriven. Jag har haft sin sjuk koll. Jag har satt nitiska elaka jävla sjuksystrar på sin plats. Jag har krävt, varit obekväm, varit noga, krävt svar, krävt förklaringar. Lärt mig alla provsvaren, siffror på värden, mängder, tider osv.. En period visste jag mer än vad onkologen här hemma visste när vi kom in och Malin blev inlagd. Tack och lov så trodde dom på mig och fixade det Malin skulle ha, inte riktigt som ortopeden gjorde, trots att jag pratade med deras chef…
Ganska konstigt att jag inte står journalförd som den ”hysterisk bitchiga frun” med en stor rött varningstext.. 😂

Ja ja, hoppas vi aldrig behöver göra denna resa igen. Aldrig någonsin!!

Inte tillräckligt sjuk i huvudet.

Så. Då är jag helt avskriven från affektiva. Jag ”uppfyller inte kriterierna” enligt chefsläkaren (som aldrig träffat mig. och min underläkare som träffat mig två gånger). Med andra ord är jag inte lika sjuk i huvudet längre.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så länge som jag har härdat ut för att få komma till en psykolog. Få hjälp. Få någon som kan hjälpa mig att få ordning på huvudet.

Nu är jag remitterad tillbaka till vc. Till kuratorn som aldrig har tid. Till läkarna som i alla fall får ringa upp till affektiva för att veta vad dom ska ge mig för mediciner.

För sex veckor sedan skulle jag genomgå en omfattande utredning för att ta reda på om jag är bipolär. Sex veckor senare är jag frisk. Det går fort mellan varven..

3 månader till ⭐️

Just nu lever vi i 3-månaders cykler. Vilket är betydligt bättre än vad vi gjorde under behandlingen, då det var i 3-veckors cykler.

Nu är vi nyss hemkommen från Umeå. Röntgen visar inget återfall och allt är som det ska! 🙏🏼❤️⭐️

Nu är vi ”safe” till juni. Då är det dax för återkontroll nummer 3.