Åren går…

2018

2018.
Jag vill säga mitt år. Mitt, för att jag fått jobb. Något jag lixom klev upp ur askan och fixade, alldeles själv. Av över 160 ansökningar blev det mitt jobb. Det är inte bara ett jobb utan det är en fantastiskt plats att vara på. Roliga uppgifter, fenomenala arbetskamrater och en bra arbetskultur.

Vi har köpt hus. Ett underbart hus. Barnen kan springa runt, både ute och inne. Det finns skog, lekparker, barn som grannar, inga bilar, rådjur på altanen. Inne är det fint, stort, rymligt, lugnt och tryggt ♥

Året vi fick revansch!

2017

2017.
Året vi kämpade för våra liv. Malins, mitt, barnens. Hela familjen kämpade. För allt vi hade, kämpade vi.
Vi slogs mot cancer. Vi slogs, slogs, slogs! Hela jävla livet var en kamp, på riktigt. Det var tårar, sorg, rädsla, panik, mediciner, kuratorer, läkare, sköterskor, undersköterskor, samtal, tankningar, resor till och från Umeå, Umeå sjukhus, Sundsvalls sjukhus, vårdcentralen osv osv osv…
I november landade vi i soffan. All Malins behandling var klar. Hon var cancerfri. Vi kunde andas igen.

2016

2016.
Det lugnaste året sedan 2011. Vår lilla familj tjavade på i vår lilla bubbla. Den normala lugna, vanligt gnälliga bubblan. Det var vi. Malin, Ture, Folke och jag. ♥

2015

2015.
Året vår familj blev komplett. Folke kom och vi blev fulltaliga. Lilla älskade virvelvind ♥

2014

2014.
Frysförsök och IVF-behandling för att få Folke. Efter mycket om och men, på vår absoluta sista chans, bestämde han sig för att stanna kvar.
Vi busade med Ture, kämpade på med behandlingar för att få Folke. Livet lixom rullade på…

2013

2013.
Dop för Ture. Mys, kärlet, lek, bus, familj, flytt, lycka. Kanske det lugnaste året innan livet gav oss våra prövningar.

2012

2012.
Året vi blev mammor. Året som kantades med att bli gravid, vara gravid, sedan lite chockartat bli föräldrar. Helt underbart, fantastiskt och känslofyllt ♥

När jag sammanfattar åren så här så inser jag att jag kunde få veta vad livet skulle ge mig 2017, lite tidigare. Tänk vad mycket oro jag kunna ha besparats. Saker som oroat och bekymrat mig, som efter 2017 jag inte ens reflekterar över.
Jag har växt. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig att tro på mig själv, mina aningar, mina känslor.
Jag har lärt mig att stå upp för min sak, vara den obekväma människan i situationer jag inte tolererar.
Jag har lärt mig att jag är en björnmamma. Det finns INGEN som kan sätta sig på min flock, min familj, på mig, längre.

Det är jag och min familj, tillsammans, genom livet!

Min fina fru ❤️

Min fina fru fyller 40 år imorrn! ST.nu har gjort ett reportage om henne.

Eftersom ST är lite snikig och låser den klockan 21, så läggar jag ut den så här.

Imorrn firar vi livet lite extra ❤️

Alla timmar..

.. jag skrivit. Tänkt. Formulerat. Tänkt om. Formulerat om. Lämnat synpunkter.i ärlighetens namn vet jag inte hur jag lyckades få ihop allt medans Malin hade cancer, jag utmattningsdepression, behandlingar, familjen. Livet. Men jag fick ihop det. En anmälan till IVO om allt som varit galet med Malin under alla år. Igår kom beslutet. IVO kritiserar VC och Ortopeden på sjukhuset.

---

---

---

---

6 sidor av beslut. Över 11 år med smärtor. Någonstans känns det som en liten upprättelse. Dom HAR gjort FEL. Dom HAR fördröjt diagnosen. Det har varit 4 utredare och läkare inblandad i processen från IVO´s sida, så det är inget som hastats ihop. Alla journal är genomsedda. Även sånt jag inte fått åtkomst till. Dom har tagit med allt jag skrivit, alla synpunkter jag lämnat. Nu är det bara att hoppas att VC och Ortopeden tar sitt förnuft tilll fånga och ordnar till det här. Detta ska INTE behöva drabba andra familjer. Bättre att lägga lite mer pengar och energi på saker som KAN vara farliga än att bara fördröja, misstro och skita i det!

Cellförändringar.

Brevet:

Inget jag nämnvärt skulle ha lagt någon värdering i OM Malin inte precis har haft cancer.

Cellförändringar är INTE cancer. Det är förmodligen inte cancer någon annanstans, som visar sig som cellförändringar. Det är BARA en cellförändring.

Men, Malin hade BARA ryggskott hon oxå.
Men, celler är inte riktigt på vår familjs sida.

Återigen en situation som blir så otroligt psykiskt påfrestande med en cancerdiagnos i ryggen. Jag har blivit rädd. Extremt rädd.

I vild panik ringde jag Kvinnokliniken, förklarade vår familjs situation och att jag måste få prata med någon som kan ge mig svar. Tacksam för att bli lyssnad på. På måndag ringer en läkare upp och jag kan ställa mina frågor, så jag är lite lugnare inför besöket som kommer komma inom en månad.

Men rädd. Så jävla rädd. Hatar att cancern har satt denna rädsla i mig.

Det smög sig på… 🏥

Det började förra onsdagen. En smärta i vänster axel. I lördags hade den eskalerat så det var svårt att andas. Ont i vänster axel och ner över bröstet….

Tänkte på lördagmorgon att jag åker upp på PVJ och får lite tabletter så jag kan andas iaf. Tänkte inte att det var något värre än så.

Kom upp till luckan på PVJ. Berättade om mitt problem. Kvinnan i luckan tittade på mig och skickade in mig direkt in på akuten. Efter ca 2 minuter fick jag komma in, uppkopplad på EKG, nål sattes, blodtryck och puls kollades. Det blev värsta pådraget…

Hade inte någon tanke alls att det kunde vara något farligt.

Efter några timmar uppkopplad blev jag skickad till röntgen där lungor och axel kollades. Inget fel någonstans mer än ytterst pyttelite vätska i vänster lunga. Något som kan komma av en förkylning och läker oftast ut av sig själv. Så rent medicinskt var det inget livshotande.

Efter 5 timmar blev jag flyttat från akutrummet till ett vanligt rum i väntan på en ortopedläkare (dom vi INTE har så mycket övers för efter Malins år av smärtor). Han kom tillslut. Fick göra några viftningar med armarna. Blev diagnostiserad med inklämingssyndrom (impingement). Alvedon och Naproxen. Vila. Det kunde ta tid. Kontakta sjukgymnast.

Åkte hem och vilade, försökte andas men allt blev värre. På måndag hade jag flax och fick komma akut till sjukgymnasten. Han gjorde en grundlig undersökning. Noga. Tålmodig. Han klämde och kände, vred och böjde. Han konstaterade att jag INTE har inklämningssydrom och gav mig order att: röra så mycket det går, göra övningar och inte vara rädd för att röra armen.

Igår eskalerade det hela till att jag blev otroligt rädd. kunde knappt andas in utan att svimma av smärta. Åkte på VC och fick träffa en sköterska som klämde och kände. Hon konstaterade i samråd med läkaren att det är muskelvärk. Kraftig muskelvärk. Hon förklarade, visade och berättade. Jag blev lugn. Naproxen och Alvedon i maxdos i några dagar.

Innan jag skulle försöka ta mig till bilen, så kom hon på vem jag var. Jag var ju Malins fru. Malin som har haft cancer. Malin som har haft en dödlig sjukdom. Det sista hon sa var -När man lever så nära en sådan sjukdom är det naturligt att bli extra rädd när man själv får ont.
Där och då lät det så logiskt. Klokt. För det är ju så. Det bor en rädsla i mig. En rädsla som inte fanns innan Malins diagnos. Men, så här i efterhand, så reagerar jag med lite ilska. Jag har inte cancer. Det hela började med att jag skulle få lite bättre tabletter och sjukvården skrämde upp mig..

Idag har det börjat bubbla (knäppa?) i mig. Precis där jag har som ondast. Under vänster bröst. Varje andetag inåt bubblar (knäpper) det några gånger. Vet inte om det är den muskeln som är arg på mig som ”lossnat” eller om det är något annat. Tänker inte kolla upp det, för min fru har haft cancer.