Likaså ångesten och mörkret i själen. Dom sömnlösa nätterna. Dom tålamodslösa dagarna. Känslan att inte orka, något, hela tiden. Tröttheten. Yrandet. Minnet.
Jag vet att det kommer. Jag vet att det bara är att härda ut. Jag vet att det bara är att sortera vad jag MÅSTE, vad jag bör. Inte det jag vill, för jag vill inget.
Sova. Vila. Tömma huvudet. Återhämta mig. Det är det som är lösningen.
Sover gör jag inte. Vila går inte. Huvudet är för fullt för att tömma. Återhämtningen är obefintlig.
Jag traskar i snabb takt på samma stig som för 2 år sedan men nu finns det verkligen inget utrymme till att tappa det helt.
Jag kliver upp strax före sex med barnen 6 av 7 dagar i veckan. Jag är mamma innan det är dax för jobb. Jag är arbetskamrat. Sen är jag mamma igen. Sen blir jag städerska/ihopplockare. Sen är jag sömnlös.
Jag är varken jag, eller fru.
Sen börjar allt om igen..
Tesens 