Känslor.

Det är det jag och min kurator jobbar med. Känslor.

Det är inte det lättaste. Att vara glad, lessen, gråta, arg, skratta..
Jag stängde av i mars 2017 och sedan har det inte hänt något mer. Jag vill inte känna. För vad kommer att hända om jag släpper lös allt jag har känt sedan Malin fick cancer? Allt skit som hänt genom åren. Vad händer om jag släpper lös det?

Jag har känt hela hösten att det inte är bra. På nyårsafton klockan 10 på morgonen låg jag på golvet i badrummet och var helt säker att jag skulle dö. Panikattack.

Sedan jobbade jag några veckor till, sen tog det stopp. Sedan januari är jag hemma, för att känna. Känna alla dessa känslor som behöver kännas. Låta alla tårarna komma ut. Låta all ilska, orättvisa, sorg och rädsla komma ut.

Depression.
Jag, en gift tvåbarnsmamma med ett bra liv. Jag har en fin familj, ett bra jobb.
men ändå vill jag inte leva.

Alla jag pratar med måste ha något att ”skylla” på.
Jag säger att jag och Malin har det bra, då är det automatiskt jobbet det är fel på.
Jag säger att jag har ett fantastiskt jobb, då krisar jag och Malin.
Det är ingens fel. Varken min familj eller mitt jobb.
DET . ÄR . JAG .
Det är MIN hjärna. Det är MINA tankar. Det är MITT inre.

Jag har fått höra att studier visar på att man ska återgå till sitt arbete så snart som möjligt. Att vara hemma stjälper snarare en deprimerad människa än en hjälper.
Jag nämnde detta för min kurator igår. Vad jag möts av. Vilka resonemang jag möts av.
Hon blev helt tokig. Studierna visar på det, men det gäller en ”normaldeprimerad” människa med ”normaldeprimerande” problem och liv.

Jag hör inte in i den kategorin. Jag tillhör dom ”extremdeprimerade” människorna. Dom som har alldeles för mycket bagage. Dom som det tar tid för att komma tillbaka igen. Dom som läser av känslor, tar hand om, ”söker” sig till sorg. Dom som alltid tar hand om alla andra men aldrig sig själv.

Jag vill vara en snäll mamma, jag vill vara en bra fru, jag vill vara en bra kollega, jag vill fungera.
Jag VILL vara på jobbet. Jag vill inte vara där jag är nu. Men prio för mig är JAG, min familj och sedan mitt jobb.
Nu fungerar jag oftast bra hemma, när jag har mina timmar hjärnvila.

Det måste få ta tid för får det inte göra det, lever jag inte längre…

Skriva..

För två månader sedan rasade jag ihop igen.. Eller det började långt innan det men det tog tvärstopp då.

Har ökat min medicin. Sjukskriven. Vilar. Läser.

Nu har jag fått order av min kurator att skriva. Det måste ut..

Så, ja, jag har gjort allt jag blivit ombedd att göra för att må bra igen, så jag får ge detta et försök oxå då.

Inte mycket, men ändå en start.

Åren går…

2018

2018.
Jag vill säga mitt år. Mitt, för att jag fått jobb. Något jag lixom klev upp ur askan och fixade, alldeles själv. Av över 160 ansökningar blev det mitt jobb. Det är inte bara ett jobb utan det är en fantastiskt plats att vara på. Roliga uppgifter, fenomenala arbetskamrater och en bra arbetskultur.

Vi har köpt hus. Ett underbart hus. Barnen kan springa runt, både ute och inne. Det finns skog, lekparker, barn som grannar, inga bilar, rådjur på altanen. Inne är det fint, stort, rymligt, lugnt och tryggt ♥

Året vi fick revansch!

2017

2017.
Året vi kämpade för våra liv. Malins, mitt, barnens. Hela familjen kämpade. För allt vi hade, kämpade vi.
Vi slogs mot cancer. Vi slogs, slogs, slogs! Hela jävla livet var en kamp, på riktigt. Det var tårar, sorg, rädsla, panik, mediciner, kuratorer, läkare, sköterskor, undersköterskor, samtal, tankningar, resor till och från Umeå, Umeå sjukhus, Sundsvalls sjukhus, vårdcentralen osv osv osv…
I november landade vi i soffan. All Malins behandling var klar. Hon var cancerfri. Vi kunde andas igen.

2016

2016.
Det lugnaste året sedan 2011. Vår lilla familj tjavade på i vår lilla bubbla. Den normala lugna, vanligt gnälliga bubblan. Det var vi. Malin, Ture, Folke och jag. ♥

2015

2015.
Året vår familj blev komplett. Folke kom och vi blev fulltaliga. Lilla älskade virvelvind ♥

2014

2014.
Frysförsök och IVF-behandling för att få Folke. Efter mycket om och men, på vår absoluta sista chans, bestämde han sig för att stanna kvar.
Vi busade med Ture, kämpade på med behandlingar för att få Folke. Livet lixom rullade på…

2013

2013.
Dop för Ture. Mys, kärlet, lek, bus, familj, flytt, lycka. Kanske det lugnaste året innan livet gav oss våra prövningar.

2012

2012.
Året vi blev mammor. Året som kantades med att bli gravid, vara gravid, sedan lite chockartat bli föräldrar. Helt underbart, fantastiskt och känslofyllt ♥

När jag sammanfattar åren så här så inser jag att jag kunde få veta vad livet skulle ge mig 2017, lite tidigare. Tänk vad mycket oro jag kunna ha besparats. Saker som oroat och bekymrat mig, som efter 2017 jag inte ens reflekterar över.
Jag har växt. Jag har lärt mig så mycket. Jag har lärt mig att tro på mig själv, mina aningar, mina känslor.
Jag har lärt mig att stå upp för min sak, vara den obekväma människan i situationer jag inte tolererar.
Jag har lärt mig att jag är en björnmamma. Det finns INGEN som kan sätta sig på min flock, min familj, på mig, längre.

Det är jag och min familj, tillsammans, genom livet!

Hösten gör sitt antågande…

Likaså ångesten och mörkret i själen. Dom sömnlösa nätterna. Dom tålamodslösa dagarna. Känslan att inte orka, något, hela tiden. Tröttheten. Yrandet. Minnet.

Jag vet att det kommer. Jag vet att det bara är att härda ut. Jag vet att det bara är att sortera vad jag MÅSTE, vad jag bör. Inte det jag vill, för jag vill inget.

Sova. Vila. Tömma huvudet. Återhämta mig. Det är det som är lösningen.

Sover gör jag inte. Vila går inte. Huvudet är för fullt för att tömma. Återhämtningen är obefintlig.

Jag traskar i snabb takt på samma stig som för 2 år sedan men nu finns det verkligen inget utrymme till att tappa det helt.

Jag kliver upp strax före sex med barnen 6 av 7 dagar i veckan. Jag är mamma innan det är dax för jobb. Jag är arbetskamrat. Sen är jag mamma igen. Sen blir jag städerska/ihopplockare. Sen är jag sömnlös.

Jag är varken jag, eller fru.

Sen börjar allt om igen..

Tufft!

Vår stora lilla kille har det så himla tufft.. 💔 Det var inte så bra att börja skolan som man hade tänkt. Det finns inga leksaker, det är tråkigt.

Han är otrygg. Han gråter varje morgon. Ibland även någon gång genom dagen. 3 veckor. I 3 veckor har vi lämnat honom gråtandes på skolan. Lärarna försöker vara där. Se honom. Men det räcker inte…

Han är inte som andra barn. Han är sin egen person. Han är extremt känslig. Han är uppväxt så. Det är okej. Alla känslor är okej.
Han är inte bortklemad eller bortskämd, utan han är så. En känslig, grubblande liten farbror som behöver trygghet.

Vi kämpar på. Han mest. Det är ganska sällan vi ser den glada spralliga Ture hemma nu.. Han är mest arg, skriker, säger fula ord… Vi bemöter, försöker prata, kramas, okejar.

Jag längtar efter honom. Min glada kloka, stora, lilla kille! Min Ture ❤️