Rädslan.

Undra om rädslan någonsin kommer försvinna??
Med den sortens cancer Malin haft så är det inte så enkelt. Det går inte bara att ta ett blodprov så vet man. Det är ju den ”tysta cancern” hon haft.
Det var inget som syntes, kunde kännas eller (tydligen) märkas, trots alla turer på VC och sjukhus.

Nu har hon fått en knöl i nacken.
Tröstande ord som; det är bara mjukdelar där. Hjälper föga när den sortens cancer hon haft finns i två varianter, mjukdelar eller skelett.
I vilket fall var vi på VC idag och la om Piccen och passade då på att fråga sköterskan, som i sin tur hämtade läkaren, som i sin tur tyckte att det var lika bra att åka upp på onkologen här hemma.
Sagt och gjort. Upp på sjukhuset. Prover togs. Knölen kändes på av två läkare. Dom undrade när hon hade återkontroller med röntgen. Läkaren ska ringa om 3 veckor och lägga till nacken på röntgenundersökningarna om knölen är kvar. Det dom misstänker nu är en reaktion på kortisonet hon fått i sina kurer.

Sen vetskapen att Malin blivit felbehandlad i så många år, gör ju att jag har taggarna utåt, hela tiden. Så fort jag (vi) har med Sundsvalls sjukhus att göra är jag på min vakt. Dessutom ”erkänner” dom att dom inte har den kompetensen som behövs för Malins cancer.

I Umeå tog dom en extra undersökning för att en läkarstuderande kände något i storlek sandkorn under hennes arm. Här hemma skakar dom bort en knöl som är 2*3 cm.
Nu tror jag inte att knölen i nacken är något farligt, men vad tusan vet man. Hela den här jävla cancersoppan har ju varit unik/ovanlig på alla sätt och vis..

Jag överreagerar förmodligen men vad kan jag göra?
Jag blir rädd. Jag är rädd.