Det är så mycket att vara rädd för i denna sits. Döden, mediciner, värden, vården, behandlingar, operationer.. Det är så mycket att tänka igenom.
Hela tiden har vi kämpat, härdat, kämpat ännu mer för att nå målet, slutet.
Nu kommer en ny rädsla. Den har jag skrivit om förut men nu är den påtaglig. Nära.
Slutet.
Slutet på denna resa. Behandlingsavslut. Tider, möten, prover som försvinner. Inte vara på väg längre.
Jag är rädd för vad som händer när livet kommer ikapp. När vi ska bli en normal cancerfri familj igen. När jag inte behöver planera, tänka eller strukturera hela familjen jämt. När Malin har ork att dela vardagen med mig. Rädd för att sätta mig i soffan och titta på serier igen. Rädd för att bli normal. Ett normalt liv.
Nått vi kämpat mot inger rädsla. Och den känslan gör mig rädd.
Det kommer fortfarande vara möten och tider som ska passas. Vi kommer fortfarande åka till Umeå titt som tätt, över dagen för nya provtagningar och läkarsamtal. Detta är ju dock något som kommer hända bra mycket glesare och under mycket kortare tid än vad vi har gått igenom nu. Förhoppningsvis kommer jag att kunna varva ner mellan återkontrollerna och läkarbesöken.
Rädslan över att det är över. Rädslan över det normala livet. Rädd för det som har varit drivkraften sedan mars.