Rädslor.

Det är så mycket att vara rädd för i denna sits. Döden, mediciner, värden, vården, behandlingar, operationer.. Det är så mycket att tänka igenom.

Hela tiden har vi kämpat, härdat, kämpat ännu mer för att nå målet, slutet.

Nu kommer en ny rädsla. Den har jag skrivit om förut men nu är den påtaglig. Nära.

Slutet.

Slutet på denna resa. Behandlingsavslut. Tider, möten, prover som försvinner. Inte vara på väg längre.

Jag är rädd för vad som händer när livet kommer ikapp. När vi ska bli en normal cancerfri familj igen. När jag inte behöver planera, tänka eller strukturera hela familjen jämt. När Malin har ork att dela vardagen med mig. Rädd för att sätta mig i soffan och titta på serier igen. Rädd för att bli normal. Ett normalt liv.

Nått vi kämpat mot inger rädsla. Och den känslan gör mig rädd.

Det kommer fortfarande vara möten och tider som ska passas. Vi kommer fortfarande åka till Umeå titt som tätt, över dagen för nya provtagningar och läkarsamtal. Detta är ju dock något som kommer hända bra mycket glesare och under mycket kortare tid än vad vi har gått igenom nu. Förhoppningsvis kommer jag att kunna varva ner mellan återkontrollerna och läkarbesöken.

Rädslan över att det är över. Rädslan över det normala livet. Rädd för det som har varit drivkraften sedan mars.

Ta din plats.

Något som oxå kommit att förstås i denna resa är vikten av att TA DIN PLATS. Vi måste ta plats, vi måste förstå och vi måste veta vad som händer.

Jag har alltid sett till att Malin ”tar sin plats”. Att hon förstår vad som händer. Att hon meddelar sin oro och rädsla inför undersökningar. Att hon får hjälp med allt hon kan få hjälp med.

Det går inte helt att lita på sjukvården. Allra minst den i sundsvall.

Men det är så, man måste ta sin plats. Man måste vara rak. Man måste vara ärlig. Får man inget tillbaka, då tar man i ännu mer.

Det är människors vård. Man måste känna en trygghet i att alla vet vad dom håller på med. Man måste känna en trygghet i att alltid kunna förmedla sina tankar och känslor till dom som vårdar.

Man måste ta sin plats. Man måste be om hjälp. Man måste vara öppen.

Är man orolig över något, måste man säga det. Det finns så mycket bra grejer man kan få för att dämpa sin oro inför behandlingar, undersökningar mm. Som när Malin skulle göra sin första biopsi. Dom drogade ner henne så till den grad att sjukhusets transport inte kunde köra henne till röntgen, utan en sjuksköterska fick lov att gå med. Men orolig var hon inte!!

Vi avslutar varje ”frågerunda” med läkarna med frågan; är det något mer vi behöver veta som vi har glömt att fråga om? Vi frågar under alla samtal med läkarna; Och det innebär? För då får vi svar på ALLT. Så fort någon kommer med ett konstaterande kontrar vi (jag) alltid med; och det innebär? Slutar man fråga får man inget svar.

För alla som jobbar inom vården är detta ett jobb. För alla patienter är det ofta en livskris. Detta är ibland, för vissa, en krock som heter duga. Vi stöter på ”sundsvallspersonal” här i Umeå (dom är dock extremt få. Typ 2 stycken sedan juni) oxå, men dom fattar galoppen ganska snart att i detta rummet gör man inte hur som helst. Man svarar på tilltal, man tar reda på saker vi frågar om och man ger information om vad som händer.

Man ska alltid ta sin plats!!! ALLTID!!